Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Horatius i Sverige. Av Axel Forsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Horatius i Sverige
I sin berömda dikt »Man äger ej snille för
det man är galen» gjorde Kellgren ett häftigt
angrepp på »Sturm und Drang»-männen,
som gingo till storms mot de fransk-klassiska
idealen. Han kände det, som om
måttfullheten, besinningen, det sunda förnuftet
hotades. Liksom Horatius i nittonde brevet i
första boken vänder sig mot »imitatores,
servum pecus», så gisslar Kellgren dem, som
tro sig »stora bli med stora skalders brister».
»Om någon sökte efterlikna Cato», säger
Horatius, »med en barsk uppsyn, bara fötter
och en för trång toga, framställde han därför
en bild av Catos dygd och karaktär?» Samma
tankegång utvecklar Kellgren i sin dikt:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda.
Att deras likar bli, gott folk, vad tarvas mer
än sätta puckeln på och ögonen förbinda?
Gång på gång framhåller Kellgren i
Hora-tiusinspirerade vändningar, att själva
visheten »är stängd av krets och mått».
Liknande åsikter uttalade Leopold t. ex. i
lärodikten »Predikaren» (1794). Han yrkar
där på »upplysning, frihet, mänskorätt», men
med franska revolutionens överdrifter för
ögonen tilläger han: »I sanning som i dygd,
min son, en måtta vet!»
Under 1800-talet har Horatius’ lära om
den gyllene medelvägen i allmänhet
betraktats som gammalmansvisdom. Endast hans
uppmaning att vara sparsam med orden
torde ha vunnit gehör och varit en norm för
mången i hans arbete på att nå språklig
fulländning. Viktor Rydberg säger t. ex. om
Talis Qualis, att han av sina klassiska
älsklingsförfattare, ej minst av Horatius, lärt sig
hushålla med orden. Det tyckes ha varit den
enda lärdom Rydberg själv inhämtat av
Horatius. Den horatianska satsen, att den
lever riktigast som seglar lagom långt från
stranden, gillade han i varje fall inte.
Faust-lynnet i honom uppreste sig mot en sådan
försiktighetsmoral. I sina Fauststudier
karakteriserade han i hånfulla ordalag
Wagnertypen, medelmåttans representant, resultatet
av den gängse klassiska skolbildningen, med
ett par Horatius-oden i tankarna (I, 14 och
II, 10). Om Wagner och hans likar skriver
han där: »Ihågkommande den horatianska
varningen
Tu nisi ventis
debes ludibrium, cave1
1 Tag dig i akt, såframt du ej vill bli lekboll för
vindarna.
visa de intet av den sanna, den friska
ungdomens förtröstansfulla eller övermodiga
skaplynne, som älskar sticka ut på havet med livets
farkost för att Drottas med vind och böljor
och, om görligt, upptäcka nya stränder, utan
de hålla sig vackert tätt intill land, för att
ju förr dess hellre smyga in i den trygga
hamnen av ett prästgäll eller något annat kall,
ju lugnare dess bättre.»
Horatius befann sig i periferien av Rydbergs
intressen. Rydberg citerar honom sällan. Hans
romerske älsklingsskald var ju Vergilius.
En positiv inställning till aurea
mediocri-tas-idealet eller metron-idealet, som han
kallar det, intar däremot Vilhelm Ekelund,
den svenske författare, som i våra dagar mest
levt sig in i antikens värld. I flera av sina
aforismsamlingar, framför allt i »Metron»
(1918), »Attiskt i fågelperspektiv» (1919) och
»På havsstranden» (1922), söker han —
liksom Horatius under ständig
självanalys — att komma till klarhet över
medio-critasproblemet. Hur skall man bevara sin
värld »obesmittad, ostörd, obesmutsad», hur
skall man vinna »skön ordning, jämvikt,
glädje» i sitt inre, det är de frågor Ekelund
dryftar. Allt det som Adolf Hedin haft att
klandra hos Horatius och mer till har
Ekelund sett men utan att döma; han säger,
att Horatius haft att kämpa mot »en
melankolisk indolens, hårt slaveri under
njutningslystnad», men därtill också mot »ett mycket
djupt äckel vid hela sin samtid, dess
bildning, filosofi, det blomstrande frodiga
litterära hantverket med hela dess misär av grovt
strebertum, avund, hat och pedanteri», och
att detta fördröjt utvecklingen av det finaste
och värdefullaste hos honom men också
tvingat fram det inre frihetsidealet hos honom.
Den Horatius Ekelund framför allt älskar, är
den Horatius, som flyr från Rom med Plato
och tragöderna för att ägna sig åt studier och
meditationer. Ekelund ser i Horatius
ättefadern till humanisterna, till Petrarca,
Erasmus och Hutten. I sin första essaysamling
hade Ekelund uttalat sin beundran för
Horatius’ »starkt etiskt genomstrålade lyrik», som
han ansåg stå över ali senare lyrik. I de
senare böckerna anser han, att Horatius’
sanna oförgänglighet vilar på hans epistlar.
Det är mästaren i levnadskonst i detta ords
vackraste bemärkelse som han dyrkar.
Ekelund har ur den horatianska dikten arbetat
fram livsvärden som ingen annan svensk läsare
av skalden. När man läser hans aforismer över
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
