Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Horatius i Sverige. Av Axel Forsström - Letargi. Av Karin Lannby - Echnaton. Av Karin Lannby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Forsström
Horatius, kan man ibland tycka, att de flesta
andra av dennes läsare hållit sig till
utanverken och Ekelund ensam under kärleksfullt
studium trängt in till det innersta av hans
väsen.
Uppfattningen av Horatius har sålunda i
hög grad växlat. För somliga har han varit
en stötesten och förargelseklippa, för andra
en lärare i författandets svåra konst, för
andra åter nästan en själasörjare. Hans
inflytande har givetvis begränsats till dem,
som fått högre skolbildning, i första hand
filologer, präster, jurister. Endast ett och
annat bevingat ord har trängt ut i vidare
kretsar. En av Horatius’ dikter har
emellertid blivit vida känd hos oss, nämligen
»Integer vitae», vars första strof på den tyske
kompositören Flemings melodi ofta sjunges vid
begravningar. Ursprungligen har väl dikten
sjungits av studentkvartetter och sedan fått
en vidare spridning. Jag har mer än en gång
hört den sjungas på en lantlig kyrkogård av
en kvartett av arbetare; varken sångare eller
åhörare ha vetat, vad orden betytt, men
bådadera ha varit lika gripna på en gång av
tonerna och av den rytmens hemlighetsfulla
trollmakt, som innebor i de latinska orden,
uttalade av en skald i ett fjärran land för
2 ooo år sedan. Ingen annan dikt av Horatius
har hos oss haft ett så egendomligt öde.
Förvisso ha Horatius’ ord i ett ode till
Maecenas gått i uppfyllelse, där han besjöng
sitt världsrykte under symbolen av en svan:
Och norra polens frusna snöfält
flyger med klingande sång jag över.
L E T A R G I
I den förfärande ödsligheten
kom jag plötsligt evigheten nära,
förnam dess undersamma ro
i vingslag över mina döda ögon.
Döda ting äro min kärlek,
vita händer utan liv
få min vandrarsjäl,
och livets öppna blomkalkar
jag älskar blott från fjärran
dödsdalar.
EC H N A TON
O solgud, torka ut min hjärnas mardrömskällor
och fyll den av ditt ljus!
Härda mina brännande känselknippen
till klara viljeeldar
att lysa i mänsklighetens sorgenatt!
KARIN LANNBY
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>