- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
509

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Frans G. Bengtssons Karl XII. Av Walfrid Holst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Frans G. Bengtssons Karl XII

Och så möter det orientaliska
persongalleriet i ali sin exotism och fantastik: Sagan om
Järnhuvudet och de Sju Storvisirerna.
Upptakten sker med den filosofiske Abderrahman
Pascha i Otjakov, som vid kungens ankomst
till turkiskt område »förklarade att Allah
var stor och allting mycket besynnerligt och
att ingenting kunde göras åt saken förrän
instruktioner inhämtats från Stambul», men
som dock snart nog övertalades av 2 000
dukater; »ty stunden för polyteisternas
fördärv stod dock från början skriven och skulle
komma när den skulle komma». Det hela
kulminerar i Baltadjis, Vedhuggarens,
ömkliga person, som mycket mot sin vilja blivit
driven ut på krigståg, plötsligt ser sin
krigshär ha omringat den förtvivlade zar Peter
själv i en för ryssarna ohållbar position -—
men då darrande och ängslig, förtjust att
komma helskinnad från allt obehag, sluter
en tom fred och låter Karl XII bli ett rov
för ödets spex.

Den invecklade härva av diplomatiska
förhandlingar och alla olösta problem, som
Karl XII: s år i Turkiet erbjuda forskarna,
lämnar Frans G. Bengtsson åt sitt värde.
Han nöjer sig i huvudsak med summariska
snabbskisser, främst efter Stilles Karl XII
och Porten. Men vad han ger är i stället dels
»Striden i det brinnande huset», kalabaliken
i Bender, med ett lyckligt grepp
sammanställd med isländska och andra
gammalgermanska uppgörelser av liknande art, dels
också sin typiska syn på Karl XII:

Antingen kunde man nämligen finna sig i den
situation som inträtt, såsom ett beklagligt men
ofrånkomligt faktum; övergå till ett mindre spel, i stället för
det stora som hittills prövats och som sprängts vid
Poltava; lägga sig på defensiven och inskränka sig till
att försvara vad som ännu fanns kvar av hotade eller
invaderade landsändar. Någon tanke på krossande av
motståndaren bleve det då inte längre fråga om, endast
om ett samlat motstånd mot vidare anfall, med utsikt
till en någorlunda dräglig kompromiss vid en slutlig
fred.

Eller också kunde man postulera att allt detta med
Poltava och dess följder endast vore en episod, en
tillfällig fnurra på tråden; att sakerna därigenom
visserligen komme att gå långsammare än man avsett;
men att ingenting skulle ändras i själva huvudavsikten;
att det stora spelet, långt ifrån att nu bli mindre,
tvärtom först nu skulle nå sin fulla storlek, förmedelst
indragande av turkar och tatarer; att det därför alis
inte kunde bli fråga om någon strategisk defensiv, utan
fastmera gällde att åstadkomma en grundligare
offensiv än någonsin; att överhuvud ali defensiv, allt
inskränkande till bevarandet av vad som fanns kvar,
ali tanke på slutlig kompromiss, innebure ett
medgivande, en kapitulation, en moralisk kollaps, ett slut
på tron på en förnuftig världsordning; och att därför,

kort och gott, valspråket hädanefter måste vara
Fiat justitia, pereat mundus: En rättvis seger skall
vinnas, även om det yttersta måste krävas av både
kung och folk.

För kungen föll det sig självklart att bliva vid detta
andra alternativ; det underförstås i det tidigare
anförda brevet till rådet rörande Poltava, vari fienden
fortfarande skall »tvingas». Ett par frågor ge sig
därvid av sig själva: Var det klokt av honom att välja
så? Blev han därmed i fortsättningen till någon nytta
för sitt land? Och på dessa frågor är svaret inte svårt:
Det var, som allting kom att gå, inget klokt val av
honom. Och han blev, som allting kom att gå och till
stor del på grund av sitt fasthållande vid det nämnda
alternativet, framdeles till ingen nytta för sitt land,
utan i totalresultatet tydligt och klart till skada. Om
han fallit vid Poltava, eller dött på stäppen, hade
Sverige — då ännu långt mindre sönderslaget och
förblött än efter r7i8 — mänskligt att döma bort kunna
nå en betydligt drägligare fred än den som slutligen

kom till stånd. ––Man kallar med ett allmänt

namn den sortens människor för hjältar, inte
nödvändigtvis därför att de äro framstående i slagsmål,
utan därför att de äro av sådan oförändrad
hårdnac-kenhet i alla skiften samt upptända för andra ting än
dem människor i gemen bry sig om. Och det de äro
upptända för, och slåss för, och gå under för, kallar
man — med olika, för civilisationsmänniskan färglösa
benämningar •—- rättvisa, ära, stolthet, samvetets
bud, inre övertygelse, eller annat i den stilen, utan att
kunna finna någon term av önskvärd åskådlighet.

Någon egentlig utveckling hos Karl XII
efterlyser författaren förgäves. Han
konstaterar vissa förändringar men finner dem
oväsentliga. På det hela taget var Karl »danad
av alltför osedvanlig moralisk brons,
alltjämt sig själv lik», fastslår han.

Vad som intresserar Frans G. Bengtsson
är hjälten Karl XII, ej konungen. Han menar
tydligen att den förre är det enda väsentliga,
den senare i och för sig skäligen oväsentlig.
De som tänka annorlunda få se sig om.

Det är väl en av anledningarna till att
skildringen av de sista åren av konungens liv
blivit så kortfattad och brådskande. Det är
skada. Vad man skulle önskat sig efter Karl
XII:s sensationella ritt hem genom Europa,
hade varit ett stort kapitel i stil med förra
delens »Riket som var hans»: hur Sverige
omformades under händelsernas tryck. Här
får man nöja sig med antydningar. Jämte en
dråplig skildring av den storslagne spelaren
Görtz; detaljen om hans emaljöga når upp
till det geniala.

Nu står man snart nog framför
Fredrikshall. Författaren avböjer att ge sig in på det
ständigt omdebatterade problemet om den
dödande kulan; han fixerar blott, att det
aldrig kommer att kunna lösas på sådant sätt
att inte vissa tvivel kvarstå. Han följer i
stället sin hjälte ned i löpgraven den 30

509

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free