Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gustav III:s och Carl G. Tessins Karl XII. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
Av alla de furstar, som regerade då, voro
Zaren och Karl de enda som förvärvade ett
stort namn. Ludvig XIV kan inte räknas
med. Hans ålder led redan mot sitt slut och
hans rykte var skapat. Viktor Amadeus,
Sardiniens konung, gällde för en stor
fältherre, men för en skurk. Leopold var en svag
furste, mera intresserad för högdragenheten
i sitt hovs etikett än för sin stats verkliga
storhet. England såg en kvinna på sin tron,
men återfann där icke Elisabet. Konungen
av Portugal var imbecill som sina förfäder
och utan anseende som sina efterträdare.
Filip V var icke nog stor för att värdigt
ersätta Karl V. Peter den store och Karl XII
ensamma imponerade mera genom sina
personliga egenskaper än genom sina staters
makt.1
Peter hade börjat med att civilisera sina
undersåtar men hade inte förmått att mildra
sin egen naturliga vildhet. Djupsinnig
politiker, skicklig fältherre, lycklig krigare, blev
han sin nations lagstiftare och hjälte; men
han hade varit tyrann hos varje annat folk
än ryssarna. Grym broder, dålig make,
onaturlig fader, oförsonlig fiende, opålitlig vän,
förstod Peter att låta sina karaktärsfel tjäna
till förstoring och upphöjelse av sina länder,
som han vid sin död lämnade i det mest
blomstrande tillstånd. Karl, god son, öm
broder, trogen vän, from, förenade i sitt
hjärta alla medborgerliga och moraliska
dygder men lämnade, sanningen att säga,
sitt land utmattat, fattigt och öde efter att
ha mottagit det i ett tillstånd, som injagade
fruktan. Gåtan skall upplösa sig, när man vill
taga i betraktande, att den senare av de två
furstarna gick under i blomman av sin ålder
genom ett oförmodat och måhända
svekfullt skott, i begrepp att ärofullt avsluta ett
rättfärdigt företaget krig.2
1 H. K. H. må tillåta mig att erinra om att Sveriges
vapen voro allmänt aktade genom det rykte, som
Gustav Adolf, Karl Gustav och Karl XI hade
förvärvat, och att på den tiden fattades det blott en man
för att göra Rysslands nästan outtömliga krafter
gällande. Villars befäste genom sina framgångar och
sina segrar namnet den store, som Ludvig XIV hade
vunnit under sina fälttåg i Flandern och genom sin
magnificens. Leopold, känd för sin läpp, sin klavecin
och sin godhet, avstod ej från att vidmakthålla kriget
genom sina generaler ända till sin död år 1705.
2 Jag tror, att man måste sätta: ett rent defensivt
krig; och att Peter efter en lång regering, fylld av
triumfer, icke dog förrän han befäst sitt verk genom
framgångar och strömmar av utgjutet blod. De, som
icke döma såsom den stora hopen efter utgången, som
Vilket omdöme! vilken träffsäkerhet i
uttrycket hos denne prins, älskad av Gud och
människor! Det finns ingen i riket som skriver
bättre. Må Herren bevara honom! Jag
underkastar med foglighet H. K. H:s mening
följande reflexioner:
1:0. Att det tillstånd, i vilket Karl XII
fann riket, då han uppsteg på tronen, icke
skulle kunna betraktas som blomstrande.
Adeln framför allt var nära sin undergång
på grund av reduktionen och den likvidering,
som denna tog till förevändning. En konung
är blott för ett ögonblick rik, när hans
undersåtar äro fattiga.
2:0. Kalabaliken i Bender, långt från att
förefalla mig ett vanvettigt företag, synes
mig, kristendomen och dess principer å sido,
vara den ärorikaste och märkligaste bragden
av Karl XII, som icke hade tvekat om det
allmänna beslutet att föredraga döden
framför skammen att bli utlämnad och såld till
zaren eller framför skymfen att bli förd som
fånge till sitt rike.
3:0. Karl hade en utomordentlig säker
blick och bör för den skull bli satt i rang med
stora fältherrar. Oförskräcktheten
(L’intré-pidité) borde inte vägras honom, om det
finns sådan utan försiktighet.
4:0. Vad bleve Peter I, hans politik, hans
ära och hans framgång vid Pultava, om
stor-visiren icke hade låtit sig vinnas vid Pruth
av Rysslands rubler?
5:0. Besudlade han icke för övrigt denna
ära, när han med sin hand högg av huvuden
och med knutpiska slog sina undersåtar, som,
ett i sanning enastående fall, ha passerat
genom det eländigaste slaveri för att bli
människor? En konung har mildare medel
för att rätta sitt folk: han bör vara den
främste vännen till var och en av sina
undersåtar. Sådan var Henrik IV, som jag gärna
skulle vilja ge tillnamnet den enastående.
För att göra en rättvis jämförelse mellan
de båda männen bör man föreställa sig
Karl XII på Peter I:s plats och Peter I på
Karl XII: s. Karl vid Narva i spetsen för
80 000 man, och Peter i spetsen för 10 000.
Må man icke säga, att de ena voro ryssar och
de andra svenskar. Karl skulle ha blivit
ofta blott beror på tillfälligheten, skola då finna, att
Karl är mera att beklaga än att klandra, och de skola
lätt ana, att om han hade levat, hade han kanske
reparerat sina olyckor ej genom nya framgångar,
lika skadliga som missödena, utan genom en förnuftig
styrelse, grundad på rättvisan och lugnet.
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
