Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den förlorade faunen. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRLORADE FAUNEN
Av NILS SVANBERG
Pan, att din storhet skrålande besjunga —
därtill befanns, när mina år var unga,
för matt min tunga och för svag min lunga.
Och nymferna jag ville dansa med
beklagade min växt som ful och sned.
Då sökte jag Apollons höga fred.
Som proselyt blev väl jag emottagen,
fick sjunga fina hymner hela dagen
ja, kände mig uppbyggligt stämd och tvagen
och inne i de apollinska tagen.
Och om det trängde in en hes och het
och stormig ton i sången — liksom slet
en längtan mig än hit än dit —; för det
blev ej min enkla övning missuppfattad.
Den blev i stället mycket högre skattad
av kännarinnorna, prästinnorna;
de hade svårt, korförarinnorna,
att få min bockfot lätt, men utan hån
försäkrade de tröstande: »min son,
det där är sådant som man växer från».
Jag fick en prydlig lagerkrans kring hatten
och läskades av klart kastaliskt vatten.
Men, Pan, jag längtade enormt om natten!
Du anar ej, min gud, vad den var svår
min längtan; om du sådan längtan får
då vrålar du i skräck att markens snår
förtvinar och allt trädens liv förgår.
Men jag har lärt behärska mig. — Märk väl:
jag såg de djupa klyftor i min själ
där ångesten fått fäste. Och jag visste,
med apollinisk klarhet slog
mig sanningen: när, Pan, din skog
jag lämnade, din vackra vackra skog,
då gick jag miste.
Men om min själ ej var tillräckligt hel,
så var det mitt och ej Apollons fel.
Och när jag åter smyger in i skogen
så är det den, ej jag, som varit trogen.
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
