Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs utseende och uppträdande. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö Hirn
genialisk människa borde se ut.
Motsägelserna mellan de olika skildringarna kunna
svårligen förklaras med mindre man
förutsätter att en dylik vardagspersonlighet
tidtals trängde sig fram och undanskymde
det geniala i uppenbarelsen. Man kan förstå
att detta undanskymmande ägde rum vid
ögonblick av trötthet och olust. Och det
synes sannolikt att den ointressanta typen
tog överväldet vid tillfällen sådana som
de ceremoniella mottagningarna i
Stockholm. Runeberg var knappast fullt sig
själv under resan i Sverige, och hans
blyghet gjorde sig starkare än någonsin
gällande i den främmande omgivningen. Det är
ju påfallande att Beskow när han med
höga lovord karakteriserade Runeberg
såsom »ädel, flärdfri, manlig, allvarlig, naiv,
intagande» alis icke framhöll de
imponerande drag i hans väsen, som gjort ett så
starkt intryck på hans inhemska
beundrare. Och det är än mer betecknande att
J. J. Nordströms dotter (som var 21 år
gammal vid tiden för Runebergs besök i
Sverige) när hon år 1895 av en tidningsman
blev utfrågad om sina levnadsminnen, sade
att det hon bäst erinrade sig om skalden var
hans »gruvliga» blyghet, samt att han städse
»strök med båda händerna utefter
prästrocken när han skulle säga något».
Fröken Nordström är veterligen den enda,
som beskrivit de förlägna åtbörderna med
händerna utefter rocken. Men det är kanske
icke alldeles omöjligt att ur fotografierna
och tavlorna framläsa ett annat
vittnesbörd om Runebergs blyghet. När man på
Lindhs målning ser den ena handen
instucken under västen, så misstänker man
att konstnären genom denna
porträttställning velat undslippa svårigheten att
modellera de fem fingrarna. Men när man
senare finner att Runeberg, då han stått
eller suttit för fotografer, vid flera
tillfällen intagit samma ställning, och då man
läser om att denna ställning var
utmärkande för honom i det dagliga livet, så
frågar man sig om det icke varit modellen
själv som haft lust att gömma sin hand
och haft svårt att finna en naturlig
placering för densamma. —• Om man går
klädd i en modern prästrock, är placeringen
nämligen icke så naturlig, som om man är
svept i en grekisk mantel.1 — På
grupp-daguerrotypin från år 1846 är skaldens
hållning, med den ena handen gömd bakom
ryggen och den andra instucken innanför
rocken, omisskänneligt tafatt och besvärad.
Åtbörden blev förädlad i verkligheten,
såsom man kan se det på Fredrik Runebergs
fotografi av den sjuke skalden vid det
öppna fönstret; och den blev stiliserad till
det monumentala i Walter Runebergs staty.
Men det förefaller mig icke alldeles
osannolikt att den ställning som vi möta på det
första och på det sista av
Runebergsporträtten, och som för oss har blivit
oskiljaktigt förknippad vid föreställningarna om
vår nationalskald, i sitt ursprung varit ett
uttryck för en känsla av ofrihet och
besvärande blyghet.
Det är icke alldeles lätt att bringa
vittnesmålen om Runebergs tafatthet i full
överensstämmelse med berättelserna om hans
ungdomliga frimodighet och om hans
förmåga att behärska sällskapskretsarna i
Borgå och i Helsingfors. Man har
emellertid ingen rätt att förbise en sida i skaldens
väsen, som så starkt blivit intygad.
(Enligt B. O. Lilles berättelse klagade han ju
själv, vid tal om sin brevväxling med
Beskow, över att »drängen (bonden) aldrig
rätt ville gå ur honom»). Men det bör
medgivas att man, med beaktande av alla de
olika skildringarna, har svårt att bilda sig
någon åskådlig och fullt övertygande
föreställning om Runebergs umgängessätt.
1 Detta är sagt med hänsyftning till en
synnerligen tankerik uppsats av dr Ruth Hedvall
(publicerad i ett antal landsortstidningar i Finland den
5 februari 1937) i vilken Runebergsstatyn
jämföres med de antika porträttstatyerna av
Sofokles.
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
