Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs utseende och uppträdande. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs utseende och uppträdande
Icke mindre svårt är det att förvärva sig
en motsägelsefri föreställning om detta
runebergska sätt att samtala, som så ofta
blivit omtalat i beundrande skildringar,
men som dock aldrig gjorts till föremål för
någon saklig karakteristik. Man får av
Fredrik Berndtson veta att endast den, som
själv hört Runeberg tala i en förtrolig
krets, kunde anses äga någon föreställning
om hans utseende. Eller man kan av
jaktkamraten Brandts berättelse inhämta att
skaldens sätt att tala borde framställas
så, att läsaren tyckte sig förnimma närvaron
av Runeberg själv, men att han, Brandt,
i medvetande om sin egen oförmåga
lämnar åt skickligare pennor att teckna
skaldens uppträdande i dessa högtidsstunder.
I de »skickligare pennornas» uppteckningar
letar man emellertid förgäves efter några
drag, som skulle göra skildringen levande
för vår fantasi. Det är ett undantag att
man i Estlanders berättelse om En afton
hos Runeberg möter några åskådliga och
karakteriserande detaljer, sådana som den
att »löjet spelade i blick och miner», när
skalden humoristiskt skildrade den finska
allmogens »hem-mågssystem», eller den
att han under sitt försvar för Almqvists
Det går an blev helt ivrig, och »tog pris
på pris ur den gamla näverdosan, som under
tiden svängt i handen, och stämman fick
ökad fart och värme».
Man vore så mycket tacksammare för
litet flere av dessa skildringar, som det i
Runebergs makt över sina lyssnare ligger
någonting man icke fullt förstår. Det är
naturligtvis icke så att han ej skulle ha
uttalat många betydande tankar — de
några fragment av hans samtal som blivit
upptecknade ge oss i detta avseende
tillfyllestgörande bevis. Men man kan icke
till-bakahålla en reflexion om att även andra
tänkare och diktare uttalat betydande
tankar, utan att deras samtal blivit så
berömda som Runebergs. Skildrarnas hänförda
lovord måste därför till en icke ringa del ha
Fotografi, tagen av Fredrik
Runeberg. 1875.
orsakats av den värme, som utstrålade ur
den talandes väsen, och av den personliga
dragningskraft, som band hans åhörare
vid honom. Om själva medlen, med vilka
detta suggestiva inflytande gjorde sig
gällande, ha biograferna emellertid haft rätt
litet att säga. Icke ens om rösten, den
mänskliga personlighetens mest
individualiserande särtecken och den mänskliga
tjuskraftens mäktigaste verkningsmedel, få
vi av Runebergs vänner mottaga mer än
några obestämda, i allmänna ordalag
avfattade upplysningar. Man underrättas om
att skalden reciterade sina Fänrikar med
»djup och allvarlig stämma» och att hans
röst blev varm när han talat sig ivrig; men
om stämmans tonläge lämnas man i
okunnighet.
Det behöver knappast påpekas att alis
ingenting blivit sagt om Runebergs organ
med det att Björnson i några tal har hyllat
Topelius som den finska diktens
hjältetenor och Runeberg som dess baryton —
ty skaldernas egna röster kunna nog i verk-
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
