Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs utseende och uppträdande. Av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yrjö
Hirn
ligheten ljuda helt annorlunda än de
stämmor vi tycka oss förnimma i deras sång.
Går man till grunden finnes det ej heller
så mycket att taga vara på ens i vad C. R.
Nyblom sade, då han beskrev sitt första
möte med den sjuke skalden: »Den stämman
hade jag hört en gång förr: den påminde
mig om Geijers röst, då han en vårafton
1846 tog farväl av sina landsmän; hos
bägge hade den samma verkan — att locka
ofrivilliga tårar i ögonen.» Man vet ju icke
så säkert om det icke i främsta rummet var
det vemodiga i de två situationerna, som
ledde Nyblom att tänka på Geijer, eller
om han verkligen tyckte sig finna en viss
förvantskap mellan de två skaldernas
talorgan. Men även om detta senare var fallet
— vem kan numera säga, huru Geijers
stämma ljöd?
Det är sålunda en ignoramus och
igno-rabimus bekännelse som blir det enda
lämpliga slutet på detta försök till
skildring av Runebergs fysiska personlighet.
Framtidens forskare, som komma att
sysselsätta sig med vår tids stora diktare,
skola till sitt förfogande få ett material
som vi kunna avundas dem: talrika
ögonblicksfotografier, interviewer om små och
stora egenheter i personlighetens daning,
och måhända t. o. m. skivor, på vilka de
dödas röst låter sig höras, med alla tonfall
bevarade i den mekaniska upprepningen.
Men huru fullkomliga den framtida
forskningens tekniska hjälpmedel än må
gestalta sig, så kommer man med deras hjälp
dock icke — och detta är en tröst för vad
vi gå miste om — att nå längre än till en
förtrognare kunskap om den fysiska
personligheten. Denna kroppsliga gestalt, med
alla dess åtbörder och ställningar, är
visserligen någonting som vi med en berättigad
vetgirighet äro angelägna om att lära känna.
För min egen del vill jag åtminstone öppet
medgiva att jag gåve mycket, om jag
genom några gamla bilder eller
beskrivningar kunde förvärva mig en konkret
förnimmelse av de utmärkande smådrag —
avskuggningen vid ett hårfäste, en
klangfärg i rösten, eller någon rörelseform som
iakttagits hos ingen annan — vid vilka vi
så ofta förknippa våra livligaste erinringar
om en människa. Men samtidigt som detta
erkännes, bör det även ytterligare
framhållas att, då det är fråga om en diktare,
alla de kroppsliga karaktärsdragen blott
äro:
hans minsta del
Och sämsta lotten av hans mansnatur.
Med dessa ord ursäktade fältherren och
krigaren Talbot i Shakespeares Henrik den
sjätte sin oansenliga gestalt, som hånades
av hans fiende. Den härsmakt, sade han,
som han styrde med sin starka vilja var
hans senor, armar och kraft. Såsom han
manade fram sina soldater för att låta
fienden få se hans rätta väsen, så kan
diktaren, inför dem som måhända finna hans
utseende alltför borgerligt och hans
uppträdande alltför anspråkslöst, med
hänvisning till Kung Fjalar och Fänrik Stål
upprepa Talbots stolta ord:
Ni misstar er, mitt väsen är ej här.
Ty det ni ser är blott dess minsta del
Och sämsta lotten av min mansnatur.
Min fru, om hela stommen vore här,
Så ägde den så högt och väldigt mått,
Att Edra tak ej kunde hålla den.
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
