Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ester Almqvist. 1869—1934. Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ester Almqvist
turalismen, nämligen den som i Norge
representeras av Munch: behovet av
stegrade uttrycksmöjligheter spränger
naturalismens ram. I det svenska Konstnärsförbundets
yngre generation sker detta under en lång,
konstnärligt konsekvent utveckling hos Ester
Almqvist.
Som landskapsmålarinna i
Konstnärsförbundets anda är Ester Almqvist bäst
representerad i Göteborgs museum — Björkhage efter
solnedgång, 1901, och Plöjning på maden,
1911. Hoppe karakteriserar detta måleri på
ett par rader i Nutida svensk konst:
»Utgången från Konstnärsförbundet bottnade
Ester Almqvists naturskildring djupt i en god
svensk tradition. En viktig del av hennes
insats utgör hennes tidiga skildringar från
Mellansverige.» Men en okuvlig vilja drev
henne vidare. Kort före världskrigets utbrott
stod hon som djärv expressionist av van
Goghskt kynne, och genom två decennier
sökte hon i ständig kamp mot sjukdom och
svaghet fullfölja denna linje. Under
världskrigsåren bosatt i Stockholm, flyttade hon
1920 till Skåne. Hennes senare produktion
studeras bäst på Malmö museum med
Sågverket, decembersol, 1914, Lundavägen från
Åkarp, 1917, Lingonplockerskor på Hallandsås,
1928, samt en svit teckningar från de sista
åren. Från detta utvecklingsskede har även
Nationalmuseum en teckningsserie, förvärvad
vid en utställning i Stockholm 1934, Ester
Almqvists dödsår.
Föreliggande uppsats kommer
huvudsakligen att försöka följa skedena i denna senare
del av Ester Almqvists utveckling. I stor
utsträckning bygga de på Ester Almqvists
brev till konstnärsvännen Tora Holmström.
De reproducerade konstverken tillhöra då
intet annat säges Ester Almqvists
konstnärliga kvarlåtenskap.
Ester Almqvist föddes 1869 i Bromma vid
Stockholm, men växte upp i småländsk
prästgårdsmiljö. Sin konstnärliga utbildning
inledde hon vid Tekniska skolan i Stockholm
1889, och dessutom tog hon någon tid lektioner
för Gustaf Cederström. För första gången
tog hon ställning till tidens konstströmningar,
då hon icke följde hans råd att fortsätta vid
konstakademien utan i stället 1892 sökte sig
till Carl Larssons målarskola på Valand i
Göteborg. Studierna fortsatte hon sedan vid
Konstnärsförbundets skola i Stockholm; hon
blev medlem i Konstnärsförbundet och deltog
från 1895 i dess utställningar. Efter faderns
död bosatte hon sig 1901 på herrgården
Fogda-holm i Norra Småland. Dagböckerna visa att
hon 190 i och 1906 företog långa studieresor
till Danmark, där Viggo Johansen under en
period 1901 blev hennes lärare. Till Berlin
reste hon 1905, med Stockholm och Göteborg
stod hon i livlig kontakt, och ofta besökte hon
konstnärsvännerna i olika landsändar,
framför allt i Värmland. Men som konstnär förblev
hon framför allt under den första perioden
av sin utveckling, som räcker fram till 1913,
den småländska hembygdens skildrare.
Naturalismens valörkänsla, sådan den
odlades ännu starkare i danskt måleri än i svenskt,
sätter sin prägel på en grupp av skildringarna
från denna tid, de stilleben, porträtt och
interiörer, i vilka Ester Almqvist skildrar
hemmet.
Ge dessa dukar miljön inifrån, är det dock
främst som landskapsskildrare Ester
Almqvist är känd, och som sådan blir hon främst
en de lummiga trädkronornas poet. Hon låter
den ljusa herrgårdsbyggnaden skymta i
fonden av allén med sin dubbla rad av knotiga
stammar och sitt valv av tung grönska •—
Huset under träden, 1905. I parken stå
tallarna i allvarligt majestät, och liksom hos
Hammershöi blir det döda föremålet, den
ljusa trädgårdssoffan, som ett levande
väsen i stillheten — I Parken, 1906. Utanför i
skogsbacken står sirligt grenverk i silhuett
mot aftonhimlen och de vita stammarna lysa
•—• Björkhage efter solnedgång, 1901. Månen
kommer fram, silhuetten blir en annan och
belysningen törändras — Julifullmåne 1901.
Men från den lummiga herrgårdsparken gör
Ester Almqvist allt längre utflykter. Som
fullt utbildad impressionist möta vi henne i
Hängbjörken av år 1907, där solens och
skuggornas spel i den ljusa grönskan är problemet
som skall lösas. Hon går vidare och mellan
skogsbackarna öppna sig gläntor, åkerlappar
plöjas upp, över vidsträckta myrar ringla
sig åar, diken grävas, och plöjaren bakom
sina två stora oxar ritar upp fåra efter fåra
i det fuktmättade soldiset —- Plöjning på
maden, 1911.
I mera karakteristiska dukar kan
knappast tidens anda tolkas och en kritiker kan
1906 om naturskildringarna säga: »de äro
gjorda med intim kärlek, en sådan, som
intet vill ändra, intet vill omgestalta,
endast troget söker stämningen i det givna.»
Men Ester Almqvist har sett Småland från
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
