Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ester Almqvist. 1869—1934. Av Nils Gösta Sandblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
T r ott o ar caf éet, S an ary. Oljemålning. Omkr. 1928.
mot varandra, terrängens dramatik fyller
henne med konstnärligt patos. Efter
hemkomsten är det alperna som tydligast stå
kvar för hennes ögon: »Jag ville av hela min
själ teckna alper, jag har visioner av dem
sedan jag slutit ögonen om kvällen» (1923).
Säkerligen är det under intryck av denna
nakna terräng, som hon börjar klä av även det
nordiska landskapet för att med allt större
skärpa kunna fånga det väsentliga i dess
struktur. I landskap från 1923, 24 och 25
med motiv från Schleswigresan, från
Italia-resan och från Skåne, modelleras kullar,
sänkor, alptoppar och stup med allt större
våldsamhet. I de vida slättperspektiven dras
molnformationerna in som ett väsentligt
moment i den dramatiska rytmen. Och vid
decenniets mitt börjar åter färgen att glöda
allt intensivare under valörernas mjuka yta.
Det är då Ester Almqvist målar
Ljungbackarna i Grevie, som intar samma ställ-
ning i 1920-talets landskapsmåleri som
Sågverket i ett tidigare skede. Det är en
motsols-bild. De branta bruna kullarna i förgrunden
växa fram ur marken, och terrängen blir en
naken skälvande kropp. Raden av krokiga
telefonstolpar föra blicken in mot djupet, där,
i kontrast med förgrundens krampaktiga
silhuetter, slätten rullar upp sig med gyllene
solsken på lummig grönska. Där bortom äts
Skäldervikens strimma upp av solen; endast
till vänster tar Kullens bergskedja i sin mera
markerade kontur upp förgrundsbackarnas
rytm. Himlens blå och bruna moln, genom
vilka solstrålarna bryta fram, hänga tunga
över slätten och ge kompositionen slutenhet.
Ställer man denna bild intill Ångsågen av
1914, märker man, att den icke är mindre
intensiv. Men man finner samtidigt att
kompositionens och färgvalets balans ger
bilden en rofylld monumentalitet, som icke
fanns 1914. Till och med skissen till Grevie
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
