Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
sig tillbaka från besöket på pensionat Kypris
till skogsbackarnas liv. Där har det sin
kraftkälla.
Alla novellsamlingar äro emellertid inte
mellanböcker. Det finns litterära artister som
fängslas av uppgiften att komponera en serie
korta berättelser till ett helt, där en
gemensam stämning intensifieras genom
upprepningar och variationer: novellens konstart har
fortfarande sina esteter. Till dem hör Josef
Kjellgren. Det är icke riktigt att, som ofta
skett, behandla novellboken »Skott i
vattenlinjen» som endast redbart reportage om modernt
sjömansliv resp. gamla dagars proletärliv i
mellansvenska skärgårdslandskap. Författaren
berättar i ett märkligt företal, hur hans första
diktning sprang fram ur spontan pojkglädje
åt att få arbeta med sin kropp i maskinernas
värld; hur han hajade till inför tesen att
arbetarklassens liv endast fick nyttjas som
material till social indignationsdiktning och
hur han sedan tolkat den klasskamp han
givetvis känner sig engagerad i som medlet
att även hos de i nöd och trots bundna
kamraterna få utlöst hans egen ungdomsupplevelse:
arbetslyckan, gemenskapslyckan, känslan att
göra skäl för sig som människa utan att några
resurser förfaras. Hans konst söker den
mänsklighet som kan lockas att blomma upp ur
proletariatets vardag ■— tecknad så sakligt
och osensationellt som möjligt — med så
liten apparat som möjligt av händelser och
förvecklingar. Tekniken är den kunnige och
känslige prosaartistens — rationellare i
proceduren och diskretare i effekterna än Harry
Martinsons knallande och färgsprutande
improvisationer över snarlikt tema. Josef
Kjellgren kan utan ansträngning närma sig
det patetiska, exempelvis i berättelsen om
den arbetets okände soldat man fann död på
hamnområdet i Gdynia — utan papper, utan
namn, utan nationalitet, utan konfession;
kring den döde tätnar kamratkänslan hos
sjöfolket allastansifrån i den traditionslösa
världshamnen, och spontant stäms upp vid
graven den enda hymn som säkert passar —
Internationalen. Men diktarens egenart syns
tydligare i titelnovellen, om en sjaskig och
ynklig och oaptitlig, djupt förkommen
stackare, som slutgiltigt drivs i sänk av ett oskyldigt
menat narrinummer i det arbetslösa
sjömansgäng där han är driftkucku — och som just
när han sjunker bort i bottensörjan visar sig
ändå ha upplevt sin stackars tillvaro som ett
sorgespel. »Fåglar ombord» heter ett långt
prosapoem i boken, utan någon yttre
handling alis, skenbart bara en rad iakttagelser,
som knappt tillåtas bli anekdoter,’ om fåglar
som flyga förbi skeppen eller sälla sig till
skeppen. Motivet innehåller i symbolisk
förtätning vad Josef Kjellgren diktar om: hur
det som är lätt och fritt och har vingar kan
uppenbaras över arbetsplatserna som en syn
av ett fågelsträck eller stanna till och kännas
som något dunmjukt och varmt som också
slitna och svullna händer tillåtas smeka. —
Den artistiska ambition folk ibland förbisett
hos Josef Kjellgren sticker desto skarpare i
ögonen hos Walter Ljungquist. Han har
genom bok efter bok utarbetat en konstprosa
åt sig, som han omisskännligt njuter av att
få visa fram. Det skulle bli en tidsenlig
1920-talsprosa, där de mänskliga reaktionerna
åter-gåves chockerande nakna, icke skylda av de
maskeradkostymer traditionen tråcklat ihop
av sublimeringar och rationaliseringar.
Stilmönstret var Hemingway, men den
amerikanske diktarens saklighetsfanatism och
sadistiska avslöjarglädje är egentligen helt
främmande för Walter Ljungquist, vars faculté
maitresse är den lyriska inlevelsen — i
naturintryck och i medmänniskors sinnestillstånd
de korta ögonblick då det mänskliga är på
gränsen till att ge sig hän åt och upplösas i
naturförloppen. Först i den nya novellboken
— den enda litterära händelsen våren 37 —
har han fått sin stil otvunget anpassad till
det personliga uttrycksbehovet: han ger sig
fritt hän åt prosalyriken, men bevarar från
sin skolning de sunda vanorna att se upp
mot snarvackra skenharmonier och så långt
möjligt lägga fram precisa och konkreta
iakttagelser oinsvepta. Hans konstgrepp i alla
novellerna är att inregistrera
händelseförloppets återspegling i någon deltagares
föreställnings- och känsloliv; och han visar sig nästan
kusligt virtuos att krypa in i andras jag —
han går i land även med den för karlar svåra
uppgiften att låta kvinnor berätta med
trovärdigt feminint tonfall. Någon enda gång
kan hans ambition bli överansträngd, som i
den mycket långa och mycket konstgjorda
novellen »Bitter bilaga»; det är möjligt att
symptomerna i huvudpersonens psykos äro
riktigt återgivna, men den ödesdigra
kvinnogestalt ur det förflutna som hans fantasi
kretsar om är ingenting annat än litteratur, och
inte av bästa sort. Med desto säkrare konst
äro i de andra novellerna sådana ögonblick
fasthållna, då vanornas och hänsynens hölje
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
