- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
571

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

kring livet är bristfärdigt och en dörr tycks
stå på glänt mot outsägliga äventyr av fasa
eller jubel, betingade av sammanhang som i
rutinens värld dolts och förtegats. Där är
historien om hur en ung man på
ferievandring med sin maka — ett vettigt och sakligt
nutidspar av det slag Ljungquist gärna dröjer
vid — snuddar vid människoöden som blivit
hjälplöst vanställda av hans föräldrars kärlek.
Tragedien antydes varsamt och knapphändigt,
nästan motvilligt — paret skyggar för att
möta plågor och konflikter som blivit spöklika
i deras värld och ändå slå en skugga av
ängslan in i deras sommardag. Starkare laddad
är berättelsen om den rolösa och åskstilla
kvällen på herrgården, då en tonårsflicka,
sen-sitivan och det otamda djuret i syskonkretsen,
än en gång blir besviken på det
vidunderligaste hon väntar spänt på: katastrofen som
ska skära upp hennes fars bulnande och
blod-förgiftande äktenskap. Mest av Walter
Ljung-quists egen inspiration har emellertid kanske
den skygga och vilda lyriken i en tredje
novell — där unghästarna dansa tyst och
lidelsefullt kring en vaknande flicka i
sommarnattsdimmorna på mon. Situationen kan föra
tankarna till Agnes v. Krusenstjerna, — kanske
också till trandansen på Kullaberg som Nils
Holgersson fick vara med om; men
Ljungquist har med omisskännligt särpräglad konst
fångat kvinnoblivningens mysterium och
trolldomen i sommarnatten där djuren leka, i sitt
litterära släktleds nya, frimodiga och
behärskade musik.

Det kom som en nyhet i en tid av febrila
teorier och experiment, när Waldemar
Ham-menhög år 1930 vågade berätta, rättframt
och på ambitionslös normalprosa, om en
tragisk konflikt genomsnittsmänniskor emellan
i en energiskt utnyttjad, noggrant lokaliserad
vardagsmiljö. Sedan dess har han själv
experimenterat en del, icke alltid
framgångsrikt — med social tendensberättelse,
självbiografi, skälmroman. Det var roligt att
konstatera i hans fjorårsbok, att han kommit hem
igen, med sin konst i behåll. »Esthers och
Alberts äktenskap» är en direkt fortsättning på
debutromanen — kanske också i någon mån
en upprepning av motivet där, men det är
egentligen endast vad sannfärdigheten krävde;
ty följderna av Alberts dubbelliv voro sådana,
att de måste göra sig gällande omigen: Bettys
barn måste förbli ett problem för Esther och
Albert, att ta ställning till förr eller senare.
Och problemet kom igen — då deras samliv

Walter Ljungquist.

redan hunnit bli något begagnat, då Albert
blivit däst, Esther härjad och sliten, deras egen
gosse ett klent och retligt problembarn,
träto-frö mellan klemig moderskärlek och
pedagogisk fadersmyndighet. Sådant kan Hammen
-hög berätta, så att den blotta tristessen skär
i märg och ben. Vad Albert har kvar av ömhet,
söker sig till hans andre pojke, den
utackorderade; Esther orkar inte vara klok eller
generös längre; så går han smygvägar, dubbellivet
börjar igen, han trasslar in sig i en allt
mångsidigare komplicerad förljugenhet •— och
katastrofen är där. Logiken är oklanderlig,
intensiteten hemsk; man är bland det gråaste
medelmåttets folk, själviska och tafatta, erbarmligt
fattiga invärtes ■—- och deras synd och sorg
och plåga känns som något bottenlöst och
himmelsskriande. Glasmästarns petigt
beskrivna hem och butik bli skådeplats för ett
sannfärdigt sorgespel om Människans Elände.

Romaner av samma typ som de om Esther
och Albert äro inte så sällsynta längre — sedan
man tröttnat på att kräva att en ambitiös
berättare nödvändigt skulle antingen återge en
tidsdiskussion eller själv vara diskutabel i
form eller ämnesval. Vederhäftig
människotolkning i den regionala romanens ram har
blivit ett ofta återkommande program —

57I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free