Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Har r ie
är, den morgon då Johan går efter plogen och
känner det ropa inom sig efter liv och frihet —
men det dövas av det frestande välbehaget
att ha sin gård och vara. sin egen, med jorden
att arbeta i och mat och kvinna väntande
hemma. Och där är det sista mötet mellan
Ola och hans flicka. Det är inte känslosamt.
De se sin situation i ögonen, och den är
förtvivlad. De konstatera det i knappa ord, som
låta hårt. Och man känner genom orden, att
de båda äro sprängfärdiga av ömhet. Detta
är romankonst.
Att skilja mellan borgerlig roman och
proletärroman är naturligtvis en konstlad
distinktion som inte ger naturliga grupper.
Emellertid finns det berättare som direkt ta
klassproblemet till ämne; och andra ha
klasskänslan — vanligen harmfylld — till medveten
inspirationskälla. Willy Walfridsson väckte
för några år sen uppseende med genuina och
skakande dokument om den arbetslösa
ungdomen — förtvivlans femte stånd, som just
då, under depressionen, växte och växte. Man
undrade kanske då, om han skulle finna något
annat att berätta, sedan han väl fått
yrkesbeteckningen författare. Farhågorna voro
ogrundade: Walfridsson kan dikta händelser
som hänga ihop och personer som man minns.
Hans prosa är referatmässig, och dialogerna
verka upptecknade; men det tar sig pålitligt
ut, och det gör icke mycken skada att
fabuleringens skelett skiner igenom; den är torftig,
men korrekt och ändamålsenlig. Ändamålet
är att studera samhällsklassernas
gränsproblem. I »Muren» av 1936 gäller det
industriarbetarna med småborgerlig levnadsstandard.
Klassen har tidigare uppmärksammats både
av Hammenhög i »Esther och Albert» och av
Hans Botwid i »Värna»; men under det de
lagt tonvikten vid vad som förenar de
välmående arbetargrupperna med bourgeoisien,
pekar Walfridsson på den skiljemur som finns
och som är besvärlig även för envis ambition
att kliva över. Två verkstadsarbetare äro
gamla vänner; familjerna fira söndag samman
med kraftig traktering, livsmålet är att
småningom få råd till ett litet hus i någon
trädgårdsstad, att pyssla med på gamla dar sen
barnen fått yrken och gift sig. Men den ene
får idén att hans barn ska ta studentexamen:
arbetarrörelsen, menar han, behöver i sin
ledning intellektuella ur sina egna led. Planen
blir genomförd, men det kostar — förutom
dyra pengar, slit och umbäranden, ■— även
familjens trevna gemenskap med sin klass;
och barnen upptäcka, att karriären i
arbetarrörelsen är förbehållen fackföreningsfolk och
borgerliga akademiker: själva duga de inte
till arbetare längre, och deras studentexamen
ger dem inte resurser att göra sig gällande i
några andra klasser; den släpper inte in dem
annanstans än i manschettproletariatet, och
där få de stanna: pojken tar sitt parti,
bokstavligt, ty han blirnazi. . . Den andra familj en
däremot, som hållit sig till sitt eget, blir också
sin egen: även den duktige och ärelystne sonen
där kommer hem till sin klass igen, efter ett
kort och väckande äventyr med en studentska
ur den radikala intelligentsian, som bedrivit
grundliga sociala studier på hans person. Det
hela är enkelt och tydligt upplagt som ett
diskussionsinlägg i berättelseform —
vederhäftigt och värt att ta ställning till på allvar.
Men fantasi som gör mirakel och lidelse som
chockerar får man söka annanstans — kanske
allra helst hos Moa Martinson. Bland svenska
diktare av rang är hon ensam om att vara
spontant och helt besjälad av klasskampens
patos. Vad hon än berättar om eller sjunger
ut, vibrerar hennes röst mellan mörk harm
och gäll stridslust, bäggedera på klassens
vägnar. Det är också bara till formen som
hennes största bok, »Mor gifter sig», är en
självbiografisk »skildring» —• hennes egen
term varmed hon markerar att hon inte velat
skriva någon roman i vanlig mening. Lilla
Mia, som är sju år när mor gifter sig i första
kapitlet och hunnit bli nio, när skildringen
avbrytes femhundra sidor senare, är inte
bokens huvudperson — hur mycket man än
kommer att hålla av den klipska och morska
ungen, som aldrig kan skrämmas länge och
inte kuvas alis. Men Moa Martinson kan
fortfarande utan ansträngning se med Mias vakna
och skarpa barnaögon, hur det var i
lantar-betarklassen på Östgötaslätten för ett par tre
årtionden sen. Det var fasansfullt. Det
mördande slitet, de enahanda bekymren som
komma igen i evinnerlig och mycket kort
kretsgång, det otrygga svältgränslivet från
dag till dag och ur hand i mun, som gör folk
slöa eller vilda; ohyran, brännvinsoset,
promiskuiteten. Skildringen är avsedd att verka
som protest och som socialistisk agitation,
och gör det, men i kraft av sin saklighet och
intensiva åskådlighet. Det märkliga är att den
inte blir trist, och aldrig har dåligt humör.
Så som Mia upplever eländet, blir det likväl
en äventyrsvärld, där det ofta är ohyggligt
men roligt ibland, och alltid spännande. Det
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
