Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
värsta kapitlet — om spåkäringen och hennes
sjuke gubbe — har stämningen av en
skräcksaga. Och sagan har en hjältinna: Mias mor
biter inte snusket på, och nöden kan inte
vanställa hennes vackra raka växt. Spänsten
går aldrig ur henne, hur illa medtagen hon
än tidvis kan vara av undernäring, grossesser
och direkt misshandel —• de tider nämligen
hon har sin karl hos sig. Mia avskyr honom,
och han är en jämmerlig stackare och skrodör,
en Hjalmar Ekdahl i statarbaracken. Men
han har sitt slag av fantasi och skönhetssinne:
en gång använde han de pengar han
händelsevis inte supit upp till att köpa en prydnadssak
åt Mias mor; den föreställde en pojke och en
groda och blev mycket beundrad, särskilt av
den goda och varma unga slampan som Mias
mor tar till vän och skyddsling.
Prydnadssaken bär bud från en annan värld, ett
overkligt och oåtkomligt himmelrike som man
ändå inte kan låta bli att treva efter fumligt
och betaget. Mias mor hör egentligen hemma
där. Och Mia själv får göra ett besök där
som tänder hennes längtan ■— det är på
söndagsresan till släktingarna i
skogvaktarbo-stället, där människorna äro snälla mot
varandra, ha det prydligt och ordnat omkring
sig och ha en hylla med böcker som man
läser högt ur och diskuterar innehållet i. På
tal om det besöket blir Moa Martinsons djärva
och praktfulla prosa dämpad i tonen och
nästan blyg. Det kommer andakt i den, och
den är inte framkallad av att boken som det
lästes ur var Kristens Resa — utan av det
märkliga att folk kan ha tid för tankar och
ork till godhet. Det lyftes en himmel över
fattigdomens landskap — men en himmel
som inte är blå önskedrömmars skenvärld,
utan där man kan ta märken för att finna
vägen till ett hyggligare, ljusare och rikare
jordeliv. Den djupa indignation som
fortfarande bär fram Moa Martinsons
författarskap, får liv genom hennes verklighetsglädje
och sving genom hennes förmåga av andakt.
I en dansk tidskrift anmäldes härförleden
Moa Martinsons diktsamling »Motsols» under
den lindrigt sagt missvisande rubriken: »Lille,
sød og snakkesalig». Den uttrycker däremot
mycket adekvat de associationer läsaren får
till Anna-Lenah Elgströms obevekligt
fortskridande romanserie om den kloka Elsa.
Ambitionen är inte så långt borta från Moa
Martinsons: man skall få vara med om en
social kamp •— nämligen kvinnosakens — i
berättelsen om hur Elsa söker finna sig till
rätta i männens dåraktiga och fientliga värld
under årtiondet fore världskriget; men linjen
suddas ut och verklighetsintrycken dränkas
av den egenhet hos berätterskan som endast
kan preciseras med den danska termen: hon
är salig att få snacka, snacka utan ände. När
sedan läsaren anmodas att dela förf:s
patetiskt skälvande intresse för Elsas allt
lång-trådigare kärlekstrassel med allt ledsammare
karlar, blir fallet hopplöst: man tvingas slå
upp bekantskapen. Raka motsatsen gäller de
bekantskaper man gör hos Agnes v.
Krusenstjerna: de tvinga sig på en, och man blir
dem inte kvitt, om man också ville. Det är
sant att romanserien »Fattigadel»
fortfarande är en hatfull uppgörelse icke endast med
den samhällsklass, utan också med den familj
författarinnan utgått ur. Den som är road av
sådant, kan slå upp modellerna till bokens
personer i adelskalendern och statskalendern.
Men man behöver inte göra det för att bli
intresserad av dem. Just av dem själva, som
fristående människor, inte så mycket av den
samhällssatir som säkerligen avsetts: det liv
denna diktarinna förstår och kan ge uttryck
åt, är det enskildaste. Aimée Macdougalls
historia — i »Dunklet mellan träden» — visar
hennes konst i ett höjdläge. Ganska sällan
har så maktfull suggestion använts för att
visa, hur det undermedvetna driver fram
människor som sömngångare och hur das Es
hämnas ali olydnad som begått s under
påtryckning av skenkloka kalkyler, egna eller andras.
Och Agnes v. Krusenstjernas lyriska prosa
har kanske aldrig doftat så rusande och
blommat i så mörk prakt som när hon berättar
om den ödesdigra natt då Aimée hörde
zige-narlåten locka ur dunklet mellan träden —
och så när hade följt med och blivit frälst.
Den som diktat detta, vet vad trolldom är.
Man kan känna ett ögonblicks frestelse att
låta Olle Hedbergs stora fjorårsroman bilda
grupp med Anna-Lenah Elgströms och Agnes
v. Krusenstjernas: den ger också ett
vidsträckt panorama, med historiska perspektiv,
över en svensk samhällsklass — i detta fall
bourgeoisien —■ och att självbiografiskt
material använts i bokens barndonisskildringar,
är nog otvivelaktigt. Men denna bok kan inte
föras i grupp med någon: den står för sig själv,
på hedersplatsen som den stora litterära
händelsen år 1936. Detta bör här påpekas,
fastän boken redan blivit behandlad i »Ord
och Bild», i dr Örjan Lindbergers inträngande
analys av Olle Hedbergs hela produktion.
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
