Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur drömmarnas skissbok. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur drömmarnas skissbok
Av Fredrik Vetterlund
Att återses
S ÄK HAN LÅG i bädden och
blickade ut i lyktskenet genom
höstkvällsdimman, slog det honom med ovan styrka
hur hans gamla värld var borta, hur hans
livs sceneri gradvis, gradvis, gradvis blivit
ett helt annat, hur pjäserna i schackspelet
småningom voro nästan helt förbytta. En
känsla av livssommar, som blommat
bakom honom och var förbi ... ett oroligt
stim av människor, kärt och
förunderligt bekanta men omärkligt försvunna
liksom allt annat . . . liksom allt annat. Nu
tyckte han sig följa en väg bort från
sin egentliga tillvaro, en väg genom ett
landskap, alltmera stenbundet och ödsligt,
sluttande mot ett nära grått hav ...
Höstens skyar följde efter däruppe, lika
ofantliga fuktiga segel, som spredo skymning.
Den ökades, den tätnade, men det gjorde
ej något, han endast insveptes i en kylig
omedvetenhet och var borta–-
Då med ens —
Var det den lövrika Hagavägen han gick
fram, där Brunnsviken skymtade mellan
träden? Bland högsommarens yppigaste
bladgrönska, ekarna, lindarna, lönnarna;
och en ljus och varm och melodios
natthimmel såg ner. Men på samma gång steg
plötsligen liksom ett vårkvällsrus upp i
hans huvud.
Han kände sig egendomligt upprymd.
Det var som hade ali sedvanlig tomhet och
saknad vikit, som hade han fått
förbindelse med en luftkrets av det förgångna
levande, som han kände, ack så väl.
— — — Vilken grupp människor stod
där vid ekarna, betraktande honom,
leende emedan han ej sett dem? Men det var
ju — nej gamla vänner, äro ni här? Jag
hade för mig, att ni voro döda, är det då
inte sant? Nej, naturligtvis, det är inte
sant! Jag har aldrig mistat er, det var
bara en otäck dröm!
Liksom röster och flöjter i luften ...
»Glänsande gestalter skimrade mellan
löven och stammarna», hade han en gång
läst i en gammal dikt om sagoön, där allt
var liv och döden icke fanns. Han såg
dem, kanske icke en och en, men — de
voro där. Ja, den dagliga tomheten, som
under årens långa lopp småningom,
småningom sugit till sig en del av hans
ungdoms munterhet, den var borta; i denna
överflödande högsommarkväll med sin
ocean av lövgrönska, var luften laddad
omkring honom. Laddad med liv, med
tillfredställd väntan, laddad med sympati.
Ansikten, som vart för sig för årtionden
sedan varit honom kärt eller välbekant,
skymtade något ögonblick och blandades
med andra ... Men det trygga
medvetandet att de funnos där, kom hans inre att
svälla av rörelse och fröjd.
Han kände till och med att hans allra
närmaste voro omkring honom . . . och nog
skulle framträda ... han kände det
nästan med en sorts blyghet .. .
Röster från jämförelsevis nyare
dagar ... Rördes ej hans innersta av den
trofasta och djupa stämman från hans vän
den aristokratiske gamle poesiälskaren, så
brinnande av ande och så full av vemod
inför de gulnande skogarna i diktens dim-
Ö05
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
