Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Henriette Roland Holst-Van der Schalk. Av Martha A. Muusses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Martha A. Muusses
ju vågor i dess oändliga hav, allt som rör oss
är endast en dyning av dess flod, ali vår
längtan uppfylles i dess ändlöshet, och i våra
tankar lever något av dess oändliga kraft.
Och dikten, som hade börjat i moll: jorden
låg brun och drypande av dimma på
nyårsafton — slutar i dur: hög och klar välver sig
himmelns kupol över årets första dag.
Diktens varma, äkta ton vittnar om att
denna tanke för Henriette Roland Holst
betyder en levande verklighet, hennes
socialistiska ideal flyter här samman med en
panteistisk religiös känsla, som just genom att den
omspänner hela mänskligheten och alltet
för henne är den enda form av religion hon
på den tiden känner behov av.
Att känna sig som en del av mänskligheten,
och i mera begränsad form, att känna den
djupa samhörigheten med kamraterna i
partiet hade utgjort en trygg glädje. Den var ju
som en gyllene bägare som aldrig kunde gå
sönder, trodde hon och fann i sitt arbete
för partiet ett livsmål, som fyllde hennes dagar.
Men det som hon trodde omöjligt händer:
arbetarpartiet, till vars ledare hon hör,
spränges och hon ställes utanför. Uppriven intill
hj ärterötterna känner hon sig över detta
oväntade slag från dem hon älskat över allt
annat. Allt som hon levat för hade plötsligt
ryckts ifrån henne, det var henne som om hon
kastats ut i en ändamålslös tomhet. Hur
djup hennes sorg var kan vi förstå av det verk,
i vilket hon efteråt kämpar sig fram till nya
krafter och nytt livsmod: den stora
diktcykeln Kvinnan i skogen (19x2), en av de
vackraste samlingarna i hennes stora
produktion. Förr hade hon ofta i sina dikter kunnat
trösta och hjälpa, sporra och väcka, nu
sjunger hon endast för sig själv för att ej förgås
av förtvivlan. Och i denna mörka tid går
hennes tankar tillbaka till den, som hade lett
hennes första steg i filosofiens och diktens
värld: Dante. Dantes bild om den mörka
skogen har hon använt som ram kring sin
symboliska skildring av en kvinnas färd genom
tvivlets, orons, ångestens skog, och Divina
Commedias begynnelseord kommer igen i
den första sonetten, vilken börjar med orden:
»I mina dagars mitt har även jag i livets
mörka urskog kommit vilse.»
Ensam går hon där — ty i tvivlets skog,
för vilken ingen människa går säker, går alla
ensamma —- och klagar sin nöd i många
gripande dikter. I de flesta av dessa klingar
ett djupt vemod över det förlorade landet,
men småningom samlar hon nya krafter och
börjar återfå hoppet att på nytt få ge sig
ut på livets fält, där dåd och gärning kan
förenas med drömmens poesi. Samlingen
avslutas med en stor dikt med titeln Den
stora sorgens träd, vari hon i en vacker
liknelse skildrar sorgens olika inflytande
på människorna. Trädet växer vid livets
branta sluttning, där mga små växter kan
trivas, skuggan är så mörk och tät, att de
flesta människor som kommit dit blir
förfärade och undflyr det. Och till och med de
som sätter sig ner under trädet kan bli
bedövade av blommornas doft, så att de sedan
glömmer allt annat och bara låter tiden gå,
medan de tänker på sin smärta. Men det
finns ett fåtal, som äter den beska frukten
och lyssnar till trädets sus, ty de vill försöka
att förstå den evigt gamla, evigt nya sången.
När de har lyssnat tillräckligt länge och
intensivt, känner de hur sorgeträdets kärva
fruktsaft ger dem oanade krafter, som sätter dem i
stånd att verka kraftigare för sina ideal än
hittills. Även kvinnan sätter sig ner under
trädet för att lära sig förstå susets djupaste
mening, och hon ber innerligt om hjälp alla
de stora i mänskligheten, som suttit och
lyssnat där fore henne, på det att hon må vara i
stånd att. i sin tur, luttrad och härdad genom
smärtan, hjälpa andra.
Så slutar diktcykeln alltså med en längtan,
att denna sorg må bli till välsignelse för henne
själv oc.h att hon genom den må få nya krafter
till att göra en insats i arbetet för
mänsklighetens lycka.
Samma år som Kvinnan i skogen kom ett
drama på vers Thomas Möre ut i tryck. Det
är tillägnat Karl Kautsky »som lärde mig att
förstå och älska den första moderna
kommunisten» och det handlar om Mores konflikt
med Henrik VIII, hans tillfångatagande och
död. Som tillägnan visar har Henriette
Roland Holst sett Thomas Möre
huvudsakligen som författare till Utopia: det är hans
kommunistiska ideal som bjuder honom att
motsätta sig Henrik VIII:s åtgärder, vilka
endast blir till skada för det fattiga folket.
Egentligen bjuder dramat på ganska magert
dramatiskt innehåll; Thomas Mores
själskonflikt: striden mellan hans samvete och den
längtan till dådrikt, fruktbringande arbete,
som han kunde tillfredsställa som Henrik
VIILs rådgivare, har kämpats ut, innan
dramat börjar, han har valt den väg, vilken
endast kan sluta med döden. Vad dramat
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
