Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Dikter. Av Henriette Roland Holst-Van der Schalk. Översatta av Martha A. Muusses - Den stora sorgens träd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter
Dock några sätter sig och lyssnar tysta
och gråter, men förtvivlar ej ändå,
den evigt gamla, evigt nya sången
håller dem fängslade, de vill förstå.
De känner småningom hur deras väsen
blir genomträngt av ny och okänd kraft,
den kraft, som endast fyller den, som smakat
den stora sorgens beska, kärva saft.
De vacklar när de stiger upp från marken,
dock snart hör de i fjärran trädets sus,
men skuggan har fördjupat deras ögon,
de lyser av ett mörkt och sällsamt ljus.
De har trängt längst och djupast in i hjärtat
av livet, där det famnar allt som sker,
och där man sluter ögonen och tiger,
och icke namn åt sorg och glädje ger.
De lärde sig att stava livets lagar,
som heter inre slitningar och nöd,
och att om ej det torra bladet faller
ny vår ej följa kan på vinterns död.
Och det är de, som visar andra vägen
och de som sår i deras bleka blod
det högtuppskjutande begärets eldfrö,
och sen befruktar det med hopp och mod.
Men för att ge sitt eget hjärta krafter,
som leder mänskorna till lyckans strand
måste de länge vistas där i skuggan
långt borta från sitt trygga barndomsland.
6x5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
