Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
två av fångarna rymmer under en
obstruktionskonsert på bleckflöjt. Det är
internationalismens sanna anda i dessa scener mellan
fransmän och tyskar, kontrasterna är sedda
med känsla och förståelse: en rad pickelhuvor
på en spiselkrans blir nästan rörande i stället
för förhatliga. Men filmen omspänner för
mycket på för kort tid och verkar ofta som
en ofullbordad skiss (regi: Jean Renoir).
Samma svaghet vidlåder i ännu högre grad
Den skyldige, där man med svårighet strävat
att samla de ofta utmärkta fragmenten till
en helhet. Den yttre konflikten är för
konstgjort dramatisk att intressera särskilt: en
allmän åklagare ställs inför en ung brottsling
som visar sig vara hans egen oäkta son.
Men det inre förloppet är inte likgiltigt:
filmen är också historien om en man som
sviker sig själv, sina levande impulser och
känslor, för familjetvångs och yttre
framgångs skull. Småstadsborgarnas giriga
spindelliv fångas i raffinerade interiörer; de stora
symbolistpoeternas poesi beskuggar detta
Paris från 1914; ynglingarnas parad på
uppfostringsanstalten är en Van Gogh, målad med
kalk och jord. Men som film är det sällan
riktigt omedelbart; tanken, upplevelsen, hinner
liksom före bilden, vilket alltid är ödesdigert
för en films vitala verkan. Regissören,
Raymond Bernhard, visar sålunda den typiskt
franska svagheten i sin begåvning.
Den amerikanska filmkonsten med sin
överlägsenhet såväl som vissa av sina brister
representeras utmärkt av Den goda jorden,
efter Pearl Bucks roman. Det är ett
omfångsrikt och ambitiöst filmverk, som dock saknar
verkligt episk stil; men filmen har ju
överhuvud svårt att omspänna ett längre
tidsförlopp utan att verka fragmentarisk och
brista i kontinuitet. Bäst är den ganska fast
sammanhållna första hälften med den fattiga
kinesfamiljens liv på fälten och i kojan,
hagelstormen, torkåret och hungersnöden,
färden söderut och revolutionens tidvatten
som sveper ut och in genom stadens gator
och palats, likt en blind naturkraft. Där äger
människorna storhet genom att vara
namnlösa representanter för ett helt folk. Sedan
förlorar sig skildringen i mera oväsentlig,
snirklad familjehistoria där den elementära
livsrytmen inte längre är närvarande.
Människoframställningen blir ju heller inte
övertygande kinesisk, men i och för sig är framför
allt Luise Rainer utmärkt i sin roll som hustrun,
gripande i sin patetiska stumhet. Landskapen
är på en gång klara och mjuka, miljön ger
både illusion och konstnärlig njutning.
Filmen är imponerande som ytmålning, men
tränger inte särskilt djupt i det mänskliga:
en produkt av teknisk kultur snarare än av
inlevelse och känslokraft.
För min del greps jag inte mindre av en
annan Kinafilm, Så lever Kina, en
dokumentarisk upptagning utan egentliga spelscener.
Där förs man från Mongoliets blåsiga slätter
till floddalarnas människomyller, bevittnar
oändligt monotont arbete och den likgiltigaste
död, ser fötterna som rör sig i
trampmaskinerna och opierökarna som sjunker samman
i narkosens utplåning: ett stort folk under
tillvarons obegripliga ok. Filmen tröttar som
en alltför lång resa, men den talar starkt
till den mänskliga känslan inom en och
tycks slutligen också äga en dunkel,
inneboende melodi.
Flera havsfilmer har visats och av dem
vill man främst nämna Farornas skepp och
Havets hjältar. Båda har styrka och prakt i
sin realism, men lider av alltför lösliga
känsloinslag. Den förra filmen rymmer bland annat
ett skeppsbrott som drivits upp till en
hundraprocentig katastrof med panik och
våldshandlingar omväxlande med ädla
kärleksscener i översvämmade hytter. Havets hjältar
är av betydligt förnämare kvalitet, dels
genom den nyanserade och ändå mustiga
karaktärsteckningen, dels genom den fylliga
bildskildringen av livet ombord på ett
fiskefartyg. Historien om den bortskämde
rikemanssonen som får lära sig hyfsning ombord
är kraftigt påbredd, men förhållandet mellan
pojken och den melodiöse portugisen Manuel
med sin lira och sina himmelska
fiskarfantasier utvecklas på ett mycket levande sätt.
Renodlade kärleksfilmer har naturligtvis
inte saknats. I amerikanskt framförande har
Charles Boyer kommit med några finstämda
scener av ömhet och längtan i en för övrigt
medelmåttig film, Som en tjuv om natten; och
i Sjunde himmeln har Simone Simon under
ett regn av tårar förts från Paris’ kloaker till
gatsoparen Chicos lyckligt eländiga
vindskupa, med en tafatt tveksamhet som förråder
historiens puritanska härstamning. Marlene
Dietrich har man sett som rysk grevinna på
flykt undan revolutionen i En riddare utan
rustning, en av Jacques Feyder regisserad
engelsk film, där vacker konst slösats på ett
tämligen omöjligt förlopp. Marlene uppträder
i sagolikt nattlinne och stor toalett, i folklig
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>