Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny
lyrik
vattenandens gestalt bäres av det
oavlåtliga flödet:
Lätt på fot och finger,
yr av levnadsmod
ur en brunn jag springer,
som är djup och god;
ur en brunn jag spi inger,
en stråle blod.
Rytmen slår plötsligt om i den sista raden och
målar så dubbelperspektivet, vattenstrålens
sjunkande in i sin urkälla:
brunnen var min vagga
och blir min bår.
En annan dikt om vågrytm är »Havets
visa» ■—■ central redan genom sitt motiv:
när naturen någon gång spelar en märkbar
roll hos Gullberg, är det ofta i havets
gestaltlösa gestalt (»Venus’ vagga och Sapfos grav»
vid Kap Sunion, Strandtistelns havsvidd,
Anadyomenes hav i kärleksdikterna —). Här
växla betonad och obetonad versbörjan på
ett sätt som direkt suggererar dyningens
stigande och sjunkande, dess starkare eller
svagare sång:
Och skepp nå hamnen,
och skepp förlisa.
Dyningens visa
viskar mig namnen •—■ —-
Det gåtfulla och sövande, det monotona och
dock växlande i havssången målas också av
den nyckfulla rimleken; när man minst
väntar det återkommer ett rimackord, som
förut anslagits. Och ett par rim ljuda som en
avlägsen grundton genom stora delar av
dikten. -— Rytmen är här f. ö. en originell
variation av den som använts i danspoem
av Wallin, Snoilsky, Fröding och andra —
den har också använts för att måla
skugg-visioners och böljesorls glidande och
hän-döende impressioner (Frödings Drömmar i
Hades).
I den religiöst väsentliga »Bortom berg och
mörka vatten» målas upplevelsens plötsliga
inträde, dess krampaktiga oro, av att raderna
ha starkt växlande längd:
Bortom berg och mörka vatten
lever någon som behöver mig.
Som en tjuv om natten
skall han komma över mig.
I sista raden stiger tonfallet mot en enda
samlande huvudaccent på dubbelrimmet. — Då
en av samlingens få erotiska dikter handlar
om resignerat hopplös längtan genom var-
dagens möda, så är också rytmen tungt
välvande: »Ingen befrielse hoppas jag på.
Arbetet vissnar under min hand.»
Musikalisk är också den verkningsfulla
konst, Gullberg gör av upprepningar. Så i
den stora dikt, där det enda ordet »fjärran»,
diktens nyckelord, fyller en hel rad i varje
strof och därmed bryter den jämna takten,
bokstavligen som ett plötsligt tonande
fjärr-verk, ett eko från en annan värld.
I en annan dikt sjunga ett par rader med
lätta variationer genom nästan hela dikten,
och det passar alldeles till den monotona och
tröstande vaggsång dikten talar om: »För
vilsna fötter sjunger gräset.»
I några fall har skalden format vers, som
är så påfallande originell, att den gängse
metriken skulle få svårt att komma till rätta
med den. Det gäller de breda, skrålande
tonfallen i Krigsknektarnas strofer, skrivna
som till en speciell trall: »Tre judar hängdes,
dömda av Pilatus». Det gäller också den
sjungande, stort tragiska slutdikten: »—skänk
mig melodier, skänk mig drömmar, / att
jag må förinta detta som är jag.»
Detta är blott exempel på ett stildrag,
musikaliteten. Ett annat, för Gullberg förut:
typiskt drag har man i anspelningen, det
djärva, briljerande, ofta chockerande citatet.
Det har ofta kunnat klinga utmanande och
någon gång alltför starkt brutit stilen -—• och
gör det kanske än i »punschen söt och sliskig»
i dödsdanspoemet. Just denna djärva
stilbrytning har haft sin stora betydelse i
Gullbergs utveckling, och har det än. Men i den
senaste samlingen, där också ordvalet är
sobrare och lugnare, gå sådana anspelningar
osök-tare, man frestas säga: mer majestätiskt, in
i helheten. Det gäller de bibliska
anspelningarna (»som en tjuv om natten»), och de
litterära citaten i den ena Wivalliusdikten.
Men det kanske väsentligaste i Gullbergs
stil är, frånsett rytmiken, dess
koncentration. Till de sammanpressade,
innebördsdigra, okonstlat ljudande raderna i Folkvisa,
ha vi ur den synpunkten ej många motstycken
•—- trots att en lång period i vår lyrik
utvecklat ett koncentrerande stilideal. På samma
gång som varje radpar är ett fristående,
ord-kargt smycke, förena sig dessa sentenser
efterhand i en stor stegring. Diktaren arbetar sig
fram till allt starkare visshet om sitt läge,
till sin både triumferande och ångestfulla tro.
Ej varaktigt ont kan drabba den,
som har en källa till vän.
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
