Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Höstens konstsäsong i Stockholm. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmér
färg i viktigare sammanhang än de blott och
bart artistiskt tjusande. Han kan finna
suggestiva uttryck för vekhet och trots, för det
stilla försjunkandet och för den exalterade
oron. Han väjer icke ens för aktualitetens
blodiga allvar, då han målar inbördeskrigets
alla fasor på flera kvadratmeter väv.
Färgklangen i hans stora »Inbördeskrig» och
»Flyktingar» (se detta häftes försättsplansch)
är hetsig, tvära kantiga skuggor bryta de
olika färgplanen, de likna bombplanskuggor,
ur vilka sårade, kvinnor och barn uppstiga
som flammande febersyner. Han har stora och
enkla linjer till sitt förfogande, då han
utformar sina kompositioner, han kan faktiskt
teckna och typisera på ett sätt, som redan
gjort honom något misstänkt bland
koloristiskt rabiata kolleger i Västsverige. »Han
börjar bli klassiker» uttalas med den rätta
indignerade fnysningen.
Nils Nilssons största egenskaper som målare
ligga kanske ändå till slut på ett annat
område än det högspänt patetiska. På
utställningen i Svensk-franska fanns många ting
fyllda av stilla skönhet i form och innehåll,
ett fängslande porträtt av hans hustru, en
ytterst inspirerad duk med två liggande
flickor i ett landskap, en ädelt färgskimrande
studie av »Blommor på ett blått bord» och
en överlägset uppfattad, innerligt upplevd
komposition, »Brudparet», med två unga
smala gestalter vid ett rankigt
blomstersmyc-kat bord.
Av Skånekonstnärerna ha skulptören
Gunnar Nordborg och målaren Hans Larsson
utställt tillsammans på Galerie Moderne och
Martin Emond på Färg och Form. Larsson
är en dristig expressionist, som närgånget lärt
av åtskilliga andra utan att mista sin egenart.
Verkligt avgörande synes han vara gripen av
den kyrkligt bysantinska monumentaliteten.
En visionär Kristusgestalt utsänder i flera av
hans målningar en bottenlöst djup men något
affekterad blick mot åskådaren. Koloriten
kan vara skimrande »vacker», vilket
egentligen svär mot den brutala förenklingen i
formen och kan åstadkomma en skärande
sötma. Nordborg delar sin målarkamrats
förkärlek för den grovt uttrycksfulla förenklingen
och tilltalar genom sin ödmjuka respekt för
material och plastiska grundformer.
»Finn-sagan», skildrad i ekrelief, imponerar genom
sin grovhuggna monumentalitet, likaså hans
skånska bönder, som ta livtag, och den
väldiga urtidskvinnan i teakträ, som sträcker
sin tunga kropp mot solen. Både hos
Larsson och Nordborg möter man en fläkt av ung
och stark vitalitet, som bör kunna hindra
dem från att dröja kvar i farliga manér.
Sedan länge är Martin Emond känd och
uppskattad i Stockholm. Den nya
utställningen befäste hans position ytterligare.
Emond har som få andra svenska målare en
outtömlig bildfantasi. Hans syn är
omedelbar och okonstlad. Men det är nästan aldrig
frågan om en direkt på detaljer och
smånyan-ser inriktad syn. Hans bilder ha visserligen
starkt verklighetsunderlag, stundom en
mycket påtaglig och mänskligt gripande
motivering, men konstnären dröjer med att
bearbeta materialet, han vilar på hanen tills den
inre bilden klarnat. Hans konstnärliga form
har en säregen slagkraft, som endast vunnits
genom instinktiv utmönstring av allt
oväsentligt. I det sista stadiet är Emond något av
en trollkarl. Av något så vardagligt som
trefyra servitrisers beskäftiga dekorering av
restaurangborden i torftig krogmiljö har han
gjort en färgdikt om gula blommor,
skönhetshunger, kvinnlig värme och små vita
förkläden på svarta klänningar. Med små medel
vinner Emond stor monumentalitet.
Vissa konstnärer ha under höstens lopp på
ett övertygande sätt redovisat för nya friska
tillskott i sin konst. Till dem hör Patrik
Reutersvärd, som på Färg och Form
utställt en god kollektion av de sista årens
målningar, främst några skånska landskap.
Reutersvärd röjde i dessa en spontant
befriande tolkning av kustlandskapets skönhet,
uttryckt med levande känsla för varma och
kalla, jord bruna och blålysande färger i
strandremsor och havsytor.
Andra ha varit envist trogna sin en gång
stabiliserade grundåskådning. Oskar
Bergmans högst personliga landskapsskildring
-—- senast exponerad i Galerie Moderne ■—
uppvisar samma intima men något torra
prägel som vid tidigare utställningar. Bäst
är han väl, då han skildrar vintermiljö och
med en frimärkssamlares stilla förnöjelse
placerar ut småkåkar, staket och spretiga
träd i vit terräng under en sorgfälligt
besprutad himmel. Med denna prudentliga
teknik uppnår han stundom en förvånande äkta
miljöskildring.
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
