Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Atterbom. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom
djupare och mer omfattande betydelse än
för Santesson: den är en konflikt mellan
livsmålen och verkligheten överhuvud.
Av dessa livsmål utgjorde kravet på lycka
och verklighetsgemenskap det starkaste och
djupaste. Det fanns hos Atterbom en
brinnande — av den tidigare forskningen i
allmänhet förbisedd -— kärlek till den jordiska
tillvaron, som delvis var inspirerad av den
romantiska allbesjälningsläran men delvis
också betingades av hans väsensart. Atterbom
ägde en intensiv aptit på livets njutningar,
törstade häftigt efter ett liv i skönhet och
poesi, ett liv där naturen, vinet, vänskapen
och kärleken voro rikt strömmande
lyckokällor. Framförallt koncentrerade sig denna
lyckohunger kring kärleksupplevelsen, som
för Atterboms romantiskt mystiska
uppfattning kom att innebära en upplevelse av
själva världsmysteriet. Det karakteristiska för
Atterboms situation är nu, att han kom att
känna sig som den utestängde från detta
livets rika bord; verkligheten öppnade sig
aldrig för hans längtan.
Orsakerna härtill voro mångahanda.
Författaren pekar på hans tidigt framträdande
fysiska bräcklighet — bl. a. tagande sig
uttryck i »ögonsvaghet och
matsmältningsförargelse» — som gjorde honom oförmögen av
frisk livsbejakelse, och på hans därmed
sammanhängande isolering och erotiska
ensamhet. Denna sistnämnda besvikelse blev
kanske den djupaste och bittraste. I ett brev
till en väninna klagar han en gång och
bekänner sorgset, att »han aldrig njutit en
qvinlig omfamning eller ens erfarit smaken
af någon annan kyss än blott vänskapens».
Santesson har tagit mycket lätt på de tidigare
uttrycken för denna besvikelse, men
Ax-berger har visat att det låg verklighet bakom,
d. v. s. att Atterbom haft en hel del
svärmerier före mötet med Ebba, svärmerier som
emellertid aldrig ledde till någonting utan
endast kommo att förstärka hans
främlingskänsla i tillvaron.
Till denna har också i hög grad bidragit
Atterboms inåtvända, självbespeglande natur,
hans i sitt fantasiliv, i dröm och dikt liksom
instängda diktarsjäl, som aldrig kunde ge sig
hän åt nuets salighet, åt ögonblickets
lycko-berusning och för vilken verkligheten »även
när den infriar hennes förväntningar, alltid
blir arm i jämförelse med den bild därav,
som hon föregripit i sin fantasi». Själva
Atterboms diktarbegåvning och hans kall som för-
fattare kommo sålunda att utgöra en av
grundorsakerna till hans mänskliga tragik,
ha i hög grad betingat hans smärtsamma
konflikter som person.
Som ett försök till kompensation för den
glädje och lycka, som förnekades Atterbom
som människa, har han uppenbarligen satt
in ali sin kraft på att genom konstnärlig och
intellektuell verksamhet tillfredsställa sin
brännande ärelystnad och verksamhetsiver. I
själva verket har, som författaren utreder,
Atterboms starka kallelsemedvetande,
hjältefantasier och stordådsdrömmar, utgjort den
andra stora drivande kraften i hans
verksamhet. Han har känt sig som en korsriddare för
en ny tidsepok, som en Herren Zebaoths
sändebud, som drömde om att reformera
hemlandet och befria det ur en snöd tidsandas
förbannelse. Och han har, inspirerad av den
Kant-Fichteska viljemoralen, brinnande av
ideell hänförelse och fanatiskt hat till
motståndarna — vilka han med enorm
självkänsla och suveränt förakt karakteriserar som
maskar, som Lumpenpack — energiskt arbetat
år ut och år in för sin heliga sak. Atterboms
livsbitterhet blev nu emellertid så mycket
större, som han även på detta område
desillusionerades av verkligheten. Också här har
hans svaga hälsa spelat en ödesdiger roll.
Och till denna sjuklighet sällade sig
motgångar och besvärligheter av yttre art. Allt
ifrån debuten hade han att kämpa med
publikens kyla och kompakta likgiltighet,
motståndarnas löje, hån och hätskhet,
ekonomiska svårigheter och slutligen misshag från
de akademiska och statliga myndigheternas
sida.
Inför denna fientliga verklighet har
Atterboms veka och spröda natur ofta tagit ut sin
rätt och förfallit till förtvivlan, men den har
också ofta bjudit den trots. »Framgång kan
man väl knappt hoppas», utropar han vid ett
tillfälle, då svårigheterna hopade sig för de
unga revolutionärerna, »men vi skola trotsa
himmel och jord och dö som svenska männer.»
Författaren har här fäst uppmärksamheten på
ett drag i Atterboms väsen, som den tidigare
forskningen icke gjort full rättvisa: hans mod,
hans tapperhet, hans heroism, ett drag f. ö.
som uppenbarat sig redan i gossens lekar; det
fanns i Atterboms kvinnliga natur en sträng
av stål. Santesson har fullkomligt förbisett
den, och även om Erik Wallén och andra inte
varit blinda för denna sida hos hans
personlighet, har dock ingen före författaren haft
665
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
