- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjätte årgången. 1937 /
666

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den unge Atterbom. Av Jacob Kulling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jacob K ull in g

riktigt klar blick för problemets verkliga
innebörd och visat, vilken stor roll hans heroiska
patos spelat i hans ungdomsutveckling.

Härmed har då författaren kommit in på
»det kanske intressantaste problemet i
skaldens liv», hans kamp mot den mjältsjuka,
som hotade att alldeles förstöra hans
personlighet. Atterboms motgångar och desillusioner
på livet blevo nämligen så mycket mer
ödesdigra, som de upplevdes av en natur, som
ägde en stark patologisk läggning, som
jagades och marterades av en konstant ängslan
och oro. Han var en själsligt sjuk och
uppsliten människa; själv liknar han sig en gång
vid en kvalmig backstuga, bebodd av en
ettrig käring. Atterboms mest brännande
livsproblem kom därför att bli, hur han skulle
kunna hålla detta svårmod i schack.

Han har därvid anlitat många medel. Den
utväg, som torde ha legat honom närmast
till hands, har varit flykten in i fantasilivet
och dikten, en utväg, som både hans natur
och arten av hans livsåskådning anvisade
honom. För honom var poesien livets heligaste
värde och detta inte minst därför, att den
för honom öppnade vägen till evighetens värld
och förmedlade upplevelsen av det gudomliga.
Atterbom har också blivit den romantiska
verklighetsflyktens främste representant i vår
litteratur.

Vid sidan av själva det poetiska skapandet
har hängivandet åt dödsfantasier och
salighetshopp varit honom den mest
vederkvickande tröstekällan: paradiset har blommat med
gyllne frukter för hans trånsjuka inbillning,
och dödssömnen har lockat hans livströtta
hjärta. Detta utslocknande har för Atterbom
ofta tett sig som ett uppgående i någondera
av de båda könsbestämda världsprinciper,
som han i anslutning till den schellingska
identitetsfilosofien räknar med, framförallt i
naturprincipen eller världsmodern. Här har,
som författaren skarpsinnigt visat, Atterboms
bundenhet vid modern, den för hans väsen
så centrala moderslängtan spelat en stor roll:
han liksom flyr från verklighetens bistra,
fientliga värld till den trygga modersfamnen.
Finnes det i Atterboms ungdomsdiktning
uttryck för ett personligt gudsförhållande, så
har det denna karaktär.

Men Atterboms kamp mot mjältsjukan har
inte endast gestaltat sig som en flykt från
verkligheten. Det virila draget i hans väsen
har uppfordrat honom till hjältemodig strid
mot svårmodet i hans bröst, och han har

kämpat tappert med uppbjudande av alla
sina krafter. Alltmer har därvid detta
svårmod för honom kommit att te sig som en
demonisk andlig fiende, som i den schellingska
frihetslärans ljus erhållit en metafysisk
karaktär. Den har för honom blivit en uppenbarelse
av det onda självt. Det goda bestod nämligen
enligt denna Schellings lära däri, att den
mänskliga egenviljan böjde sig under
universalviljan, varför det onda innebar uppror
mot denna, identifierades med egoismen. Då
det egna jagets otillfredsställda livskrav ju
också utgjorde en av de djupaste källorna
till Atterboms svårmod, kom hans kamp mot
svårmodet därför med logisk följdriktighet
att innebära »en strävan till uppgörelse med
hans ungdoms fordringar på tillvaron, vare
sig dessa gingo ut på ett liv i lycka, skönhet
och kärlek eller togo gestalt i högmodigt,
äregirigt självhävdelsebegär». I denna sin allt
djupare uppfattade och alltmer hänsynslöst
ärligt genomförda kamp har Atterbom
slutligen, när han inte av egna krafter förmådde
hos sig framtvinga ett ödmjukhetens sinnelag,
sökt sig till den kristna religionens kraftkälla,
som — förtrogen för honom alltifrån
barndomen — alltmer kommit att te sig som den
enda räddningen för honom i hans personliga
elände: när världsflykten och den moraliska
heroismen ha visat sin maktlöshet att skänka
honom frid har endast den kristna religionens
pånyttfödande makt stått honom åter.

Under hela gången av sin undersökning av
Atterboms utveckling fram till och med
utrikesresan har författaren ständigt
perspektivet öppet fram mot Atterboms största
poetiska prestation, »Lycksalighetens ö». Den
kommer i hans framställning att stå som det
samlade uttrycket för denna utveckling. I
kung Astolf har Atterbom här liksom
förkroppsligat sina båda stora huvudkrav på
livet. Denne är på en gång »lyckogudinnans
och kärleksdrottningens bergtagne älskare»,
som förverkligat det liv i skönhet, kärlek och
harmoni, som Atterbom så intensivt krävde,
och riddaren och hjälten, som satt sig den
heliga uppgiften före att frälsa sitt
fädernesland ur materialism och ytlighet. Men
sagospelet uttalar också dödsdomen över det
själviska lyckokravet och gör även upp med
de egoistiska drömmarna om strålande
bedrifter. Och det uttalar slutligen också
förvissningen, att religionen ensamt kan lösa
livsproblemet.

Författaren har i sin avhandling sålunda

666

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1937/0726.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free