Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ludvig Nordström. En porträttskiss. Av Gustaf Näsström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
Vill man i de sista raderna lägga in ett
varsel om »Världsstaden», så må det väl
vara tillåtet, men ett ännu starkare varsel,
ja, en visionär bild av Ludvig Nordström
som väktare i toppen på det skeppet
»To-talism», apokalyptiskt siande om en ny
värld, träder fram i dikten »På
familjegraven», där han drömmer om kommande
kämpalekar och utbrister:
Jag är man i toppen på ali världens skuta,
utkik över haven, där
Fru Sofie Bergner, »Moster
Å ngermawt.
som han alltid ihärdigt propagerat för,
betytt mycket för hans egen inriktning på
hembygdens motivskatt. Sannolikt tillhör
han själv, liksom Högberg, någon av dessa
norrländska »ljugarsläkter», som med
munvig och ogenerad berättarglädje sysslat med
bygdernas livsöden och som röjt dramatisk
verve i sitt återgivande av drastiska
replikskiften. I debutboken möter man
emellertid profetiska antydningar inte bara om
de närmast följande årens
Öbacka-skild-ringar utan också om totalismen. Här talar
först en sekelskiftets »Heimatkünstler»:
Låt hemma mig stanna, låt dikten få stiga
ur hemstadens, hemtraktens osjungna marker och
vatten;
jag ser genom nätter och dar allt flera gestalter
från fordom,
och som genom skönmålat glas
ser jag framtidens öden sig tända.
vår färd går strävsamt fram,
högt min stämma ljudar,
däckets manskap hånar,
mastkorgsfolket skrattar,
halvdäcksmännen skria
— men i solblå luften
svängande min mössa, ropar jag, Columbus lik:
land förut, nya land!
Detta är Ludvig Nordström av årgång
1906, men likadan är han ju än i dag:
»Land förut, nya land!» Nu är det lätt att
länka psykologiska och litterära
sammanhang i oträngt mål, men den 24-åring, som
skrev »Kains land», var i hemlighet redan
inne på totalistiska tankebanor. Redan
under unionsbrottets år hade han i sin
dagbok skrivit ned funderingar om »vi-ismen»
contra »jag-ismen», varmed han åsyftat en
andlig nyorientering hos det gryende seklet
gentemot 90-talets estetiserande
individualism, och i de följande årens
dagboksanteckningar tangerar han alltmer medvetet
den uppfattning av individen och
världsalltet, av delen och det hela, av människan
och Gud, som sedermera skulle bli en
hörnpelare i den totalistiska åskådningen.
Det kan vara skäl att betona denna
kontinuitet i hans utveckling, ty alltför ofta
har man hört förkunnas, att totalismen
kom till honom som ett brev på posten
under världskriget, och att brevet kom från
H. G. Wells i England. Men Ludvig
Nordström hade själv — genom sin mor, Mary
Sarah Parfitt — kommit från England
redan i början av 1880-talet, och ur den
kulturella motsättningen men också ur den
industriella samhörigheten mellan det
engelska världsväldet och den
ångermanländska exportkusten låter sig totalismen
rätt väl förklaras såsom specifikt
norrländsk och lika specifikt nordströmsk. Den
flammade emellertid upp som en
trosvisshetens eldstod inom honom en
januarikväll 1918, då han gästade en nordengelsk
industripamp, som plötsligt vände sig till
honom med denna fråga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
