- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
23

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ensam i bräcklig farkost. Ett hundraårsminne. Av Elsa Norberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ensam i bräcklig farkost
Ett hundraårs ni i n n e

Av Elsa Norberg

JiL-ID ÅRSSKIFTET i93S var det jämnt
hundra år, sedan Geijer gav sina
Uppsalavänner ett första vemodigt varsel om det
»avfall», som han alltmer kände som en
tvingande nödvändighet:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav.

Den lilla episoden med Lindblad på
nyårsmiddagen hos landshövding Kræmer, då
Geijer råkade i dispyt med Lindblad, vilket
blev den direkta anledningen till diktens
tillkomst, har ofta berättats, och den skall här
inte upprepas. Men inför hundraårsminnet må
det vara tillåtet att ställa in dikten i ett
vidare sammanhang. Såsom en av de få Geij
er-dikter, som ännu kunna betraktas som fullt
levande poesi, har den ju på ett alldeles
särskilt sätt kommit att representera det
Gei-jerska arvet i svensk kulturtradition. Och
inte utan skäl. Ty under intryck av
situationens allvar har Geijer i dessa sex rader
lyckats pressa in något av det väsentligaste i
sin personliga syn på historien och
människolivet.

Ställd inför ett allt starkare krav att göra
upp med det förflutna har Geijer under det
gångna året sysslat med att göra ett slags
bokslut över sin egen utveckling. Han har
vänt blicken tillbaka och dröjt vid kära
minnen, uppsökt hembygd och barndomsvänner,
plockat i gamla papper och gått tillbaka till
sina älsklingsböcker. Nu var han färdig. »Den
blå boken», där han samlat vad han funnit
värdefullast i sina strödda anteckningar från
de sista tio åren, hade gått i tryck, och
förberedelser för utgivandet av Litteraturbladet
voro redan vidtagna. I början av februari
1838 utkom första numret med den
uppseendeväckande Wallinartikeln, som utåt
betecknade det definitiva »avfallet». När det
nya året gick in, kunde alltså Geijer rikta
blicken framåt. Vemod och ensamhetskänsla
vid tanken på förhållandet till den gamla

vänkretsen är väl den stämning, som
överväger ännu i Nyårsdiktens första rader.
Frimodigheten finns där, dämpad visserligen av
skaldens känsla av ansvar, men inte att ta
miste på.

Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor som uti himlen Gud.

När Geijer uttalar de orden, så är det i en
mycket stark känsla av sitt ansvar. Han är
medveten om, att hans öde i detta ögonblick
inte tillhör honom själv, att han inte bara är
en privatperson vem som helst, som
omärkligt kan glida över från ett politiskt läger till
ett annat. Det är den svenska
konservatismens främste banérförare, som räcker den
nya tiden handen, och han vet, att det steg
han tar skall få betydelse för den politiska
utvecklingen. Länge ha också hans tankar
kretsat kring frågan, om man har rätt att,
såsom han nu på flera punkter var beredd att
göra, bryta med gammal tradition eller, som
han själv uttryckt det, »förkasta arvet och
begynna på nytt».

De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.

Så hade Geijer i sin ungdom .givit ett
klassiskt uttryck åt konservatismens grundtanke,
att utvecklingen är kontinuerlig, att det nya,
som måste komma, skall organiskt växa fram
ur det gamla. Våldsamma omstörtningar,
radikala ingrepp verka nedrivande och hämma
utvecklingen i stället för att befordra den.
Det är klart, att den, som hyllar principen om
den kontinuerliga utvecklingen, kan lägga
tonvikten antingen på »kontinuerlig» eller på
»utveckling», och det politiska
ställningstagandet blir därefter. Geijer hade väl en gång
varit mest benägen att trycka på det första
ordet, även om det för honom alltid rått ett
visst spänningsförhållande mellan kärleken till
det gamla och tron på det nya i historien.
Så småningom hade emellertid accenten för-

23

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free