Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ensam i bräcklig farkost. Ett hundraårsminne. Av Elsa Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa Norberg
skjutit sig för honom mer och mer. Genom
sin historiska forskning hade han fått
blicken skärpt för det dynamiska momentet i
utvecklingsprocessen, för arten av de historiska
ledargestalternas nyskapande insatser.
Gustav Vasas reformationsverk, Linköpings
blodbad, trettioåriga kriget, Karl XI:s
reduktion — allt detta hade genomförts av
handlingsmänniskor, med blicken riktad framåt
och med tillräcklig djärvhet att, när det
behövdes, bryta nog så hänsynslöst med det
som var gammalt och fornt. Det är ganska
intressant att sammanställa några av Geijers
uttalanden om dessa gestalter i Svenska
folkets historia. Gustav Vasa karakteriserar han
med följande ord: »Man begynte märka med
vem man hade att göra; och gjorde sig likväl
svårligen ännu begrepp om hela den djärvhet,
som hos Gustav vanligen slag på slag
utvecklade sig, allt efter motståndet och
omständigheterna, ur en till utseende lugn och även
eftergivande början. Ty överallt, där ej högsta
nöden fordrade, har han så begynt, och
överallt har han gått längre än själva hans
motståndare anade. Det är tecknet på de själar, i
vilka en oupptäckt framtid lever.» (Kurs. här.)
Om Karl IX heter det i samma arbete:
»— det är sådana män, fulla av framtid, som,
med eller utan sin vilja och avsikt, taga folken
med sig.»
Även hos Gustav Adolf är det ett liknande
drag, som fängslat Geijer: »Det finns ett
fjärran i hela Gustav Adolfs levnad, som lättare
låter sig kännas än beskrivas. Det är den
gränslösa blicken över världen, som är alla erövrare
medfödd.»
Från ungefär samma tid har man några
yttranden, som på ett mera abstrakt sätt
uttrycka denna erfarenhet, men som också visa,
att spänningen mellan tradition å ena sidan
och nyskapande personlig insats å den andra
nu tillspetsats och blivit ett medvetet,
aktuellt problem för honom. I ett akademiskt
program av år 1835 betonar han starkt
kontinuitetens betydelse. Men sinnet för traditionens
makt verkar inte längre i konserverande
riktning. Det skärper endast allvaret i
radikalismen och utgör det element, som alltid skulle
komma att markera skillnaden mellan
Geijers liberalism och den populära
upplysnings-färgade gottköpsoptimismen. »Det släkte»,
heter det i talet, »som ifrån sig stöter det
förflutna, drager med detsamma en ofantlig växel
på det tillkommande. På framtiden är dess
förtröstan. Men framtiden står i Guds hand.
Ett sådant släkte måste tro på Gud och endast
på Honom. Så endast kan det uppoffra sin
jordiska arvedel, genom det hjältemod, som
ej är av denna världen men övervinner
världen. De första kristne gjorde det. Så uppstår
en verkligt ny tid. I varje sådan är en droppa
evighet.» I dessa ord ligger redan grundtanken
i nyårsdikten uttryckt.
I andra yttranden över detta ämne från
samma eller följande år möter man ibland
denna spänningsfyllda dynamiska åskådning
i formuleringar, som osökt föra tanken till
Hegels mäktiga historiesyn. Så framför allt i
talet vid magisterpromotionen 1836, där
Geijer talar om reformationen och revolutionen
såsom, var i sitt slag, en de enskildes protest
»emot det för tiden gällande allmänna
väsendet» och i sammanhang därmed kallar
revolutionens krav på jämlikhet »ett nytt i verket
varande allmänt väsende som ännu söker
kropp, innehåll och verklighet, och utan
tvivel skall arbeta sig ut till vad det söker.»
I Wallintalet varieras samma tanke, kanske
med ännu starkare hegeliansk färg.
Dialektiken är här tydligare: »Man må ej tro, att
genom –-den individuella frihetens
framsteg, som är historiens egen rörelse, det
allmänna kommer till korta. Tvärtom, det finnes,
i andans som naturens rike, ingen
undan-tagsfriare lag, än den, som oupplösligen
förbundit båda. Genom det individuellas
utbildning kommer det hela, det allmänna först
riktigt fram — genom skenbar söndring först
den rätta föreningen, — –-.» Även de ovan
citerade orden om konungarna erinra i någon
mån om Hegels tankar om de världshistoriska
individerna. Men hegelianismens betydelse för
Geijers senare utveckling är ett invecklat
kapitel, som jag hoppas få utreda i ett annat
sammanhang. Här må endast som en parallell
anföras, att det även hos Hegel var en starkt
religiöst färgad tro på »förnuftet i historien»,
som utgjorde åtminstone det psykologiska
bandet mellan det statiska och det dynamiska
i hans åskådning. Hos Geijer fick väl denna
religiösa tro på att det finns ett meningsfyllt
mål för utvecklingen, på »sakernas egen logik»
en mera konkret och innerlig kristen
utformning. Mycket tyder på, att Geijers religiositet
undergått en fördjupning under åren närmast
före avfallet. Och nyårsdikten antyder, att
det var tron på Guds allmakt och försyn,
som gav honom den frimodighet han behövde
för att ta det avgörande steget mot en oviss
framtid.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
