Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ensam i bräcklig farkost. Ett hundraårsminne. Av Elsa Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa Norberg
oändligt väsensskild från alla självgjorda
mänskliga teorier och subjektiva känslor.
Denna övertygelse, att »i djupet bor som uti
himlen Gud», var det som utgjorde den
bärande grunden för hans livsverk.
Så vidgar sig alltså perspektivet på
nyårsdikten, när man ser den i dess organiska
sammanhang med skaldens totalsyn, och den får
något att säga även vår tids människor. Ty i
själva verket äro de problemställningar, som
drevo fram Geijer till avfallet, lika aktuella i
dag som för hundra år sedan. Striden mellan
gammalt och nytt är väl evig och kommer
nog alltid att förbli en temperaments- och
samvetsfråga, som inte kan lösas på teoretisk
väg. — Men själva ställandet av ett problem,
den intellektuella brottningen med det, har
ofta en förunderlig förmåga att sprida
klarhet även över en personligt aktuell
handlingssituation, över vad som för den enskilde
individen i ett givet ögonblick är det rätta.
Frågan om forskningens objektivitet
återigen är i dag mera brännande än någonsin.
Ytterligheterna stå oförmedlade emot
varandra. På den ena sidan avfärdas gärna varje
skymt av en personlig tro såsom obehörig
subjektivism, på den andra osäkrar man sin
revolver, när man hör ordet objektivitet. I
en sådan situation kunde kanske det Geijerska
lösningsförsöket ge något att tänka på. Det
skulle måhända löna sig att ett ögonblick ställa
upp frågan, om det inte ändå fanns ett visst
inre samband mellan den europeiska
vetenskapens landvinningar å ena sidan och den
kristna försynstron å den andra. Kanske var
det oftare än man anar så, att det — alldeles
som hos Geijer — var något av denna tro,
som gav den ensamme forskaren mod att våga
avstå från att se ett yttre sammanhang. Den
absoluta vissheten om att bakom
alltsammans, även det till synes obetydligaste, finns
en ändamålsbestämd plan, gör det lättare att
för ett ögonblick s. a. s. förlora landkänning
i forskningen och vinna en frigjordhet, som
är nödvändig för den, som vill ge något annat
än spirituella synpunkter eller tillfälliga
konstruktioner. Så mycket kan man kanske i alla
fall under intrycket av den senaste tidens
händelser våga påstå: där tron på ett
tingens inre sammanhang alldeles dött ut, även
i sin mest förtunnade form av naiv
framtidsoptimism, där står reaktionen nära för
dörren. Men man kan också med lika stor
bestämdhet tillägga, att där denna reaktion får
formen av en ohejdad subjektivism, ett
medvetet mytbildande, där står vår odlings
undergång för dörren. Kanske är den oundviklig.
Men det kunde också hända, att det hos
Geijers, Rydbergs och Wikners folk finns större
möjligheter än någon annanstans just nu att
hålla forskningens lampa brinnande och
bevara humanismens ande levande.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
