Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Nationalism och kultur. Av P. O. Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. Barck
dess naturliga beroende av en viss tidsepok.
Att erkänna ett konstverks nationella
ursprung är inte att förklena det som konst.
(Då vore ju en Runeberg och Heidenstam, en
Carl Larsson och Gallen-Kallela desavuerade.)
I stället ger det oss ofta ett riktigare
perspektiv och en djupare förståelse för konstverkets
särart och därmed för den skönhet, som bär
det förtrognas färger eller talar ur symbolens
dunkla och meningsfulla sammanhang.
Om det fullbordade konstverket är värdigt
att smycka salarna i internationalismens
Metropolis eller om dess väsen kommer bättre
till sin rätt i en småländsk bondstuga — det
är slutligen ett gräl om påvens skägg. Vi
fortsätta och fråga oss vad konsten bör vara.
Vår första reflexion är kanske, att det är
en dum och meningslös fråga. Men det hindrar
inte att den har ställts och ställes envisare i
våra dagar än någonsin tidigare. Ty önskan
att diktera konsten dess mål och medel har
blivit en fråga med ideologisk och politisk
innebörd. Då Hitler vid öppnandet av den
tyska konstens hus i München anvisade den
skapande konsten dess plats såsom ett
instrument för den nationalsocialistiska
världsåskådningen, gav han uttryck för en
uppfattning, som med tydlig konsekvens håller
på att tränga igenom överallt, där man
bekänner sig till en nationalistisk ideologi. Det
är här inte fråga om vad konsten kan uttrycka
av nationellt väsen, utan det dekreteras helt
enkelt att den bör göra det. Konsten — och
detsamma gäller allt annat kulturskapande
arbete — berövas sina rättigheter såsom konst;
dess uppgift är inte det sköna, utan tjänandet
av den nationella gemenskapen. Konstnären
får inte blott order att skapa nationell konst,
han får också veta enligt vilken estetik han
skall göra det. Det är en lika unik som
fantastisk företeelse, som därmed dyker upp
i världshistorien: den estetiska diktaturen.
Är då inte därmed varje sammanställning
av konst och nationalism, liksom i vidare
bemärkelse av kultur och nationalism en
absurditet ? Av diktatorernas anlopp mot
konstens och vetenskapens frihet borde vi väl
ha lärt oss att ge rätt åt dem, som predika
kulturens internationalitet och avvisa varje
nationell kulturuppfattning såsom fientlig
mot konstens innersta väsen. Men det är
slutligen att offra en ytterlighet för en annan.
Ur fruktan för en politisk kulturdiktatur har
den starka antinationella stämningen i
nordens litterära och konstnärliga liv utmynnat
i en nästan naiv rädsla för att
överhuvudtaget sammanställa begrepp som nation och
kultur. Den politiska färg begreppet nationell
i våra dagar fått, gör konstnären
misstänksam också mot det nationellas egentliga
innebörd, som är det genuina. Han förhåller sig
alltför ofta kylig mot den konstnärliga
tradition, som det borde vara hans angelägnaste
uppgift att förstå och vårda. Om han därför
i dag står ensam och beklagar avsaknaden
av en vidare kontakt med sin omgivning, så
är det inte tillräckligt, att han talar om tidens
mekanisering och flärd, filmen och radion, de
illustrerade veckotidskrifterna och den
allmänna nivelleringen. Det kan ibland vara
hälsosamt, att han gör sig en samvetsfråga:
har hans verk möjlighet att tränga utom ett
exklusivt skikt av konstförståndiga
bundsförvanter, har detta verk något att säga den
större krets, i vilken han lever och verkar?
Snoilsky, som åtminstone under en period av
sitt liv kände sig ansatt av den frågan, skrev
några vemodiga rader, som visa att han
förstod, att bristen på kontakt med de många
inte enbart var dessa mångas fel:
O, den som kunde skänka dikten så
den enkla form som tusenden förstå,
den form som frambär kraftigt vardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för överflöd.
Det är troligen en skön dröm, som alltid
kommer att bli lika hopplös att förverkliga.
Den andliga kulturen ställer alltför stora
krav på oss såsom mottagare för att den
någonsin skall kunna bli allmän egendom. Men
detta betyder inte, att denna kultur och dess
arbetare frivilligt skola låsa in sig i sina
heliga rum och glömma gemenskapen med
sitt folk för att odla ett ofruktbart och
isolerat frimureri. De bära sin del av ansvaret
för att kulturen inte blir en lyxvara, som
saknar resonans hos gemenskapen, utan att den
stödes och utvecklas av ett levande
kulturmedvetande. Sin internationalitet bevara
kulturens och konstens stora skapelser trots
detta; det är i dag en vida angelägnare
uppgift att kulturen bevarar sin nationalitet för
att veta vad den tjänar och vad den försvarar.
På varje annan väg blir också kampen mot
den falska nationalismen famlande och fåfäng.
Men om vi i dag känna ett behov att finna
en väg tillbaka till det, som i djupaste mening
är vårt eget — och det behovet yttrar sig
på många områden inom den nordiska
syskonkretsen —, så få vi inte falla för frestelsen
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
