- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
58

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Film. Av Artur Lundkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fil m

Av Artur

•AN FINNER MED NÖJE att
man åter har att ställa en fransk film i främsta
rummet: inget filmverk från senare tid kan
mäta sig med Jean Renoirs filmatisering av
Gorkis Natthärbärget. Det litterära konstverk
regissören byggt på har inte bundit eller
förlamat honom, utan i stället skänkt
inspiration åt omgestaltningen: ett förhållande som
är ovanligt just när det gäller film. Renoirs
natthärbärgesdrama är helt igenom
återskapat inom filmens dimension, med miljöer som
får skugga och ljus, färg och smak av det
liv de omsluter och med en rikedom i
människomaterialets gestaltning som ger illusion
av livets egen myllrande outtömlighet. Om
detta natthärbärge skulle ha övervägande
rysk eller övervägande fransk prägel är ganska
ovidkommande: det är först och sist
universellt som fattigdomen och den yttersta
proletärexistensen är det. Och dess människor är
levande på ett fylligt, värmande sätt,
kroppsligt påtagliga, motbjudande eller fascinerande,
intensivt närvarande med sina vaga
drömmar och sitt nödtorftiga, bittra eller
stormiga tänkande, alla något av syndare,
helgon och dårar utanför alla lagars gränser:
den druckne som rusar omkring med sitt
dragspel i vild brännvinslycka, den besatta
som spinner ut sin ändlösa följetongsfantasi,
den försupne skådespelaren med sin
bacillskräck. Där är vidare den lismande värden,
tjuvgodsgömmaren och polismutaren, med
sitt halvslocknade liv och sin brinnande
girighet, sin blöta broderskänsla och
plötsliga fräsande ilska; där är hustrun som stryker
omkring som en fången katta och vaktar på
sin älskare, tjuven Pepel, och den mörka,
kuvade systern, natthärbärgets trälande
Askunge, som ovetande väcker Pepels känslor
till liv och trotsigt står dem emot. Med
hatten sorglöst på sned, storartad i sin
fatalism, driver denne Pepel sitt skumma yrke
och en natt blir han vän med en ruinerad
baron: natthärbärget får därmed en ny gäst,
baronen, stundom förargelseväckande i sin
illusionslöshet, med en seglande gång som om
han hade ballonger under armarna, med en
nyväckt smak för flodstrandens gröna gräs

Lundkvist

som han både tuggar på och vilar i, så
oberörd av sitt öde som om han bara ramlat av
en meningslös karusell. Intrigen uppstår av
sig själv i denna trassliga människohärva
och inverkar aldrig menligt på den
strömmande bildskildringen: den fete polisen ska
mutas av värdfolket och får den slitande
unga systern med sig ut på ett nöjesställe,
där falsk musik flödar ur
mässingsinstrumenten; men Pepel är framme och river den redan
berusade, protesterande flickan med sig
därifrån. Sedan följer en våldsam uppgörelse på
natthärbärget och dess pensionärer skingras
åt olika håll. Slutvinjetten är blåsigt
befriande: Pepel och flickan vandrar bortåt
landsvägen, ett nytt liv i möte.

Regissören har verkligen förstått att
materialisera Gorkis diktade värld framför
kameran. Hans stora förtjänst är vidare att han
förmått sammanhålla det hela så väl, förmått
sammansmälta människostudier, rörliga
detaljer, uppflammande episoder, skumma
trappor, nakna rum och trasiga väggar till en
sådan helhet av förbiströmmande filmbilder.
Det är på sitt sätt en konstnärlig nyskapelse
av rang; mycket sällan blir ju i själva verket
ett litterärt konstverk adekvat transponerat
till film och levande återgestaltat inom
filmens medium. Samtliga skådespelares
prestationer framstår som så utomordentliga att
man rättvisligen inte bör utpeka några
enstaka av dem.

Ingen film hittills inom den biografiska
genren har gått upp emot William Dieterles
Emile Zolas liv, som tydligen byggt vidare
på de filma tiska erfarenheterna från
Pasteur-filmen. Den överlastade interiörstilen
sammansmälter med den också något överlastade
retoriken till en ganska suggestiv
tidsstämning från sekelskiftet. Det begränsade
formatet för en dylik levnadsskildring tillåter i
övrigt inga pittoreska utvikningar eller
stämningsmålningar. Intresset samlar sig
omedelbart kring Paul Munis gestaltning av Zola:
den trosvisse unge naturalisten som fryser i
vindskupan tillsammans med den magre
Cézanne, deras möte med den av polisen
jagade Nana på ett kafé, Zola i regnet med sitt

58

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free