- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
76

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anteckningar ur teaterns, filmens och musiklivets historia i ett svenskt brukssamhälle. Av Per Bolinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

år lokalen invigdes. Och han tillfogar:
»Det gives nu för tiden så många olika
skiftningar i politiskt, socialt och religiöst
hänseende att jag visst icke vill påtaga mig
åliggandet att utesluta den ena, som jag
finner dålig, till förmån för den andra,
som jag anser god, och lika litet vill jag
hava någon sorts censurnämnd, som skulle
äga avgöra, vad som där får föredragas.»

Politisk klokhet? Praktiskt balanssinne?
Det liknar dock mest vad vi i dagligt tal
nämna moraliskt mod.

Men vi återgå till cirkuläret av 1911. Det
skulle i själva verket få en publicitet, som
icke var avsedd. Det vittnade för resten i
sin mån om att bistrare tider stodo för
dörren. (Andra och veterligen sista gången
ett censorsförbud kom att drabba en av
»tidens skiftningar» rörde ett »brandtal»
1914 av Hinke Bergegren, som den gången
valt att meditera över det kanske något
hurtfriskt formulerade ämnet »Om
överklassens våldtäktshot» och som
arrangörerna envisats att förlägga till
högmässotid; omedgörligheten sammanhängde väl
med det under året kulminerande
motsatsförhållandet inför arbetarrörelsens
genombrottskamp.) Denna första gång gällde
emellertid förbudet en teaterpjäs, Hans
Wedekinds »När ungdomen vaknar», på
landsortsturné med Wingeska sällskapet.
Att döma av det mottagande
stockholmspressen, med en så modernistisk kritiker
som August Brunius i spetsen, bestod
stycket torde den konstnärliga förlusten
varit ringa. Emellertid kom åtgärden att
ge genljud i lokalpressen — den utgjorde
i sig ett reklamvärde för pjäsen — och
ledningen föredrog, av allt att döma, att
i fortsättningen åt den offentliga kritiken
överlåta ev. påkallade renhållningsåtgärder.
En urarvaförklaring i lokaltidningen 1923,
i anledning av ett stjärnturnéprogram av
det lätta gods, som av någon outgrundlig
anledning anses så efterlängtat i landsorten,
kom att ge ett svagt eko av inställningen.
»Vad kan en censur göra? Ingenting.»
Och insändarinnan, vars signatur inger
respekt, tillfogar, med ett allvar dikterat
redan av det bistra konjunkturårets
mångahanda nöd och svårigheter: »Allvarliga,
tänkande människor få helt ta avstånd
från teaterns kulturvärden och vända dem
ryggen.»

Men därmed äro vi inne på ett kapitel
om teaterns »storhet och förfall», med
kris- och krigstiden som inspirationskälla och
pådrivare, och med räckvidd vida utöver
Sandvikens horisont. Måhända å andra
sidan ett studium av ett lokalt avsnitt av
den samtida svenska teaterhistorien
medger iakttagelser av värde, just genom
frånvaron av den förvirrande mängd av faktorer,
som möta på det större. Några
randanteckningar i teaterkrönikans kant må i
varje fall vara tillåtet pröva.

Vi återgå till Valhalla. Lokalen avsåg att
fylla ett behov av samlingssal över huvud
inom samhället — Folkets Hus tillkom
först 1923 — och kretsledningen hänvisar i
det nyssnämnda cirkuläret till
brandförsäkringens bestämmelser: högst 30
teaterkvällar pr år. Den rymde emellertid en
scen av aktningsvärt djup och för tiden
modern utrustning. Invigningsdagen
konserterade Aulinska kvartetten, och som
första pjäs framfördes Hamlet, av
Lind-rothska sällskapet. Programmet är
karakteristiskt. Svensk teaterkonst har under
åren varit rikt representerad i Sandviken
och varmt omhuldad av brukets ledning.
Uppskattningen av teatern som en
folkuppfostrare av rang går tillbaka till
samhällets tidigaste historia; den är en
tradition som förpliktar. Den gamla skolsalen,
färdigbyggd 1873, såg inom sina väggar
icke bara sällskapsspektakel och
amatörteater av den typ, som omhuldades inom
»Sång- och musikföreningen» och som var
en slags lantlig eller oförargligt »borgerlig»
föregångare till senare tiders massverkan i
talkör och i allvarlig aktuell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free