- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
77

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anteckningar ur teaterns, filmens och musiklivets historia i ett svenskt brukssamhälle. Av Per Bolinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

amatördramatik. Redan i denna primitiva omgivning
finna goda landsortsällskap vägen hit; här
lät August Lindberg sin stämmas åska
mullra i »Stormen». Vad repertoiren från
Valhallateaterns tidigare historia beträffar,
så avspeglar den i stort den samtida
svenska repertoiren i dess helhet, åtminstone
vad därav kom landsorten till del. Där möta
Lindroth i »Brand», »Peer Gynt», »Cyrano»,
»Ära», Bäckström i »Klädeshandlaren» och
»Jeppe paa bjerget» (Bäckströms
popularitet var oöverträffad) eller samman med
Gustaf Fredrikson i »Ungdomsvännerna»,
Karl Mantzius i »Klockorna», Ivan
Hedqvist i »Dunungen», Hilda Borgström i
»Minna von Barnhelm» — för att blott
nämna några. De voro namn här, långt
innan de eller rättare sagt deras närmaste
efterföljare genom filmens, folkparkernas
eller riksteaterns försorg blevo det för
svenska folket i gemen.

Någon drar sig kanske till minnes vissa
icke alltför gynnsamma omdömen om
»Sandviken som teaterstad», bekräftade
närmast av senare års bekymmer. Och även
om den rikedom i repertoiren, som ovan
antytts, så vitt nu skådespelarkonst icke
tänkes driven alldeles som välgörenhet,
måste tyda på en åtminstone inom vissa
gränser villig publik, kan det ha sitt
intresse med en smula publikstatistik.

I en lokalintervju 1915 hotar
teaterdirektör Ryding att aldrig mer komma åter
»förrän Sandviken lärt sig uppskatta
verklig konst». Lärotiden blev lyckligtvis ej
alltför långvarig. Redan påföljande år ha
vi det utmärkta sällskapet åter. 1918
klagar lokaltidningen (som vi skola se ej
alldeles utan fog): »Här i Sandviken tycks
man endast ha sinne och smak för revyer,
även om de äro mer än vanligt
underhaltiga, då däremot skådespel. . .» Men
redan ett par veckor senare framfördes
Didrings »Elna Hall» och Staaffs
»Johansson och Westman», båda inför fulltalig
publik och efter en både klok och framför allt

värdig förhandsreklam. Martin Lamm
återger i en av sina Strindbergsböcker den
överraskande uppgiften, att Falck med
Intiman vid något tillfälle gjorde en
blixtturné till Sandviken och Gävle för att hj älpa
upp teaterns dåliga affärer. Det förefaller
oss sena tiders barn som en saga, men
direktör Falck bekräftar älskvärt
förhållandet. »Vi gjorde den turen mer än
en gång. Sandviken hade en utmärkt publik,
vaken och intelligent.»

Med andra ord: det är fortfarande något
säreget över det att vara teaterdirektör i
landsorten! Det är att arbeta icke med en
utan med tusentals obekanta; publiken är
ett oberäkneligt element. Någon gång
kunna klagomålen skäligen misstänkas
uttrycka en mera professionell pessimism,
något i släkt med lantmannens rädsla för
hybris, då han klagar över att den goda
skörden »suger jorden». Oftast rör det sig
om realiteter, nog så bistra och
handgripliga för sällskapets ekonomi och
konstnärliga arbetsmöjlighet. Låt oss se till fakta.

Tillgänglig statistik utvisar för
10-års-perioden 1917—1926 ett medeltal av 15
föreställningar pr år med lägsta siffror
(resp. 5, 9 och 11) för åren 1921—1923,
och en högsta siffra (om 23) 1919. Det
tyder på stark fluktuation. Åren 1917—
1936 har medelsiffran krupit upp (16),
lägsta siffra (15, resp. 9) förskriver sig
från åren 1932—33, högsta (ej mindre än
28 föreställningar) från 1930. Från denna
senare dekad komma vi också åt
besökaresiffran. Medelsiffran är 433, ett icke oävet
tal. Det framgår, naturligt nog, att en
vågdal möter 1932—33 med en totalsiffra
av 3 218 och 3 386 (obs! att den högre
siffran fåtts med lägre antal föreställningar,
här har av allt att döma försiktigheten
underskattat efterfrågan). Högst kommer
året 1930 med icke mindre än 7 164
teaterbesökare.

Vad bekräfta nu dessa siffror? En tyvärr
ganska banal sanning: att teatersällskap i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0101.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free