- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
78

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anteckningar ur teaterns, filmens och musiklivets historia i ett svenskt brukssamhälle. Av Per Bolinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett samhälle av Sandvikens typ följer
konjunkturväxlingarna med känsligheten hos
en seismograf. 1921—23 och 32, 33 äro
krisår, 1919 och 1930 representera
topppunkter. Slutsatsen, mindre ofta dragen
men i sig själv lika självklar: det är endast
det under högkonjunkturen vikande
teaterintresset, som kan ge anledning till oro
(n. b. för teatervänner). Var dessa intressen
under sådana förhållanden annorstädes
finna sin tillfredsställelse och varför, det
är en fråga, som frestar till eftertanke. Låt
oss pröva ett försök.

»Biograferna draga åt sig den stora
publiken», klagade Barcklind vid ett
Sandviksbesök.[1] Det är tidpunkten, som ger
uttalandet relief. Vi befinna oss i
förkrigsåret 1912. Det skulle bli värre sedan!
Att märka är för Sandvikens vidkommande,
att biograferna vid denna tid ingalunda
vunno i konkurrens genom lokalernas
övermått av trevnad och komfort. »Samhället
är att lyckönska till att slippa den
obehagliga fotogénlukten från motorerna,»
triumferar en insändare i lokalorganet 1914,
i samband med en biograflokals
elektrifiering. Det är rena idyllen! Icke heller
biljettpriserna kunde, i varje fall
väsentligt, inverka till teaterns nackdel, ehuru
antydningar härom i den lokala
diskussionen icke saknas. Teaterdirektör Ryding
förklarar med särskild adress till Sandviken
och till försvar för ett uteblivet besök av
Skådebanan (institutionen blev sedan en
ofta sedd gäst): »God teater och värdefull
dramatik bjudes endast de mera folkrika
samhällen, som besökas av våra bättre
sällskap. Och denna goda teater är
dessutom i regel så dyr, att de mindre bemedlade
icke utan stor uppoffring kan betala entré
för sig och sin familj.» Uttalandet är
förklarligt, när man i en annons från turné
Vilh. Lundberg 1913 (med »Herr Dardanell
och hans upptåg på landet») finner priserna
uppgivna till resp. 35, 50, 75 öre och 1 kr.
Det är marknadspriser! Ännu 1917 finner
lokalpressen det anmärkningsvärt om också
ofrånkomligt att teaterpriserna höjas från
i kr. till 2, matiné från 50 till 1: 50.

Nej, konkurrensen med biograferna låg
djupare till. Det undras, om icke
utvecklingen, i vart fall såsom den gestaltade sig
i Sandviken, betecknar ett teaterns
krampaktiga försök att hålla filmen takten på
vägen utför, och dess alltför sena upptäckt
av att filmen småningom själv begynner
skapa sig konstnärliga uttrycksmedel och
ställt sig under kraven av en konstnärlig
ambition, som möjliggjort en värdig och
därför fruktbar konkurrens.

Krigsårens mänskliga storhet och tragik
(om den nu alls var att se ens ute i fält,
vilket på grund av föreliggande dokument
må vara tillåtet betvivla) motsvarades som
bekant knappast av någon moralisk
upprustning bakom fronten. Heller icke bland
de neutrala. Det förefaller, i ljuset av
lokaltidningarnas nöjessidor under krigsåren och
med bortseende från vad de andra spalterna
ha att berätta om paltbrödsköer och
provinsialläkarerapporter om hungerödem
bland skolbarn, som om samtiden gripits av
ett slags oemotståndlig lust att skratta.
Det hela utmynnar i skrattparoxysmer.
Det är nu de gamla hederliga bazarnöjena
och »liqvid-balerna» (låt vara upplivade av
ett och annat temperamentsfullt
bärsärkautbrott av alkoholpåverkade kraftnaturer)
glida över i maskeradernas, som man anar,
mer lätta och sydländska yra.[2] Det är nu
biograferna, utöver de oundvikliga
krigsjournalerna (»som på mycket nära håll
visar krigets ohyggligheter») överlasta sina
program med otroliga sammanställningar


[1] »Det värsta är ej biograferna, utan
blixtturnéerna», uttalar ordföranden i Svenska
landsortens teaterägareförening 1913. Det klingar som
en replik.
[2] »Prästerna äga icke längre makten att sätta
våra danslystna fötter i stocken», fräser en
insändare av i en efterföljande tidningsdiskussion.
Varjämte en annan lugnar stämningen, dock icke
utan sidoblickar på angriparen: »Där flödar ej
champagnen och där lockar ej gnistrande smycken
som på s. k. bättre ställen.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free