- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
80

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anteckningar ur teaterns, filmens och musiklivets historia i ett svenskt brukssamhälle. Av Per Bolinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

biografaffischerna, Sjöström strävar att finna en
svensk lustspelston i Thomas Graal (Karin
Molander) och Ingmarssönerna inleda den
stora epoken i svensk filmproduktion.
Några år senare: Rex Ingram (med spelare
som Ramon Novarro och Barbara La
Marre), Richard Barthelmess o. a. skapa
definitivt helaftonsprogrammen
(filmkonstens tidigare, delvis anonyma period är
tillryggalagd). Svensk filmkonst har nått
de älskvärda (om ock litet söta) tonfallen
i »Gunnar Hedes saga» (med Einar Hansson
och Mary Johnson), men prövar också
allvarliga konstnärliga grepp: Ivan
Hedqvist i Johan Ulfstierna, den första Gösta
Berlingeditionen (Mauritz Stiller). Jämför
man denna uppåtstigande linje på
biografprogrammen med de samtidiga
teaterprogrammen (vi befinna oss alltjämt i
Sandviken) kan man, med allt erkännande
åt lysande undantag, icke undandraga sig
känslan av att teatern i oroväckande grad
fasthöll vid spekulationer i
kristidsstämningar, för att med tillgängliga och
begränsade medel hålla sig uppe. Omdömet kan
förefalla hårt. Det är emellertid icke
grundat på något slags moralisk fariseism. Minst
av allt avser det att sätta teaterns framtid
eller betydelse i fråga. Tvärtom. En blick
på vad vi här vågat kalla förfallsperioden i
svensk landsortsteater (den drabbar f. ö.
i stor utsträckning även
Stockholmsturnéerna) ger åtminstone vid handen, var
teatern icke har att söka sitt
existensberättigande. Det är när den, i en
kraftförödande kamp med filmen, blivit sig
själv och sina egna konstnärliga
uttrycksmedel otrogen, som den stagnerar. Varken
tekniskt (i fråga om massverkan och
verklighetsillusion) eller konstnärligt (i sitt
speciella uttrycksspråk) kan denna form av
konkurrens i längden leda till seger. Teatern
äger dock, med ursprungsrätt, en repertoir
av den eviga aktualitet och
människokunskap, som är den stora konstens signum och
varur till sist även filmen, någon gång,
lånar — för att söka sätta en litterär aln
till en teknisk längd! Teatern har också
en gång — det förgätes lätt — med sina
egna och förvisso icke sina yttersta
personkrafter inifrån byggt upp den svenska
filmen (allt under det att realisationen av
dess egen konstnärliga arvedel som bäst
pågick!). Skulle det vara otänkbart att den,
så visst som filmen för länge sedan upphört
att ävlas framträda som fotograferad
teater, återfann sig själv och likt en god
skaffare bar fram både nytt — sannerligen
också nytt! — och gammalt av det, som är
dess eget, det som setts och skrivits — för
teatern. Huruvida sedan Riksteatern eller
andra former av statsunderstödd
teaterproduktion må komma ifråga för svensk
landsort må lämnas öppet; här i Sandviken
ha vi i varje fall anledning vara
riksteatern tacksamma.

Men Riksteatern både har haft och har
en föregångare och vägrödjare —
folkparkturnéerna. Sandvikens Folkets Park
har numera en fullt modern friluftsscen för
sina sommarprogram (i sammanhanget
kanske bör nämnas, att även
Valhallateatern 1935 genomgick en genomgripande
och lyckosam renovering). Men man trivdes
gott redan under dess primitiva föregångare.
Låt vara att folklustspelen och den för
övrigt mycket goda operetten dominerar
dessa första år (icke minst det
Eklöf-Trobäckska operettsällskapet ha många
Sandvikare i tacksamt minne). Det fanns dock
en ambition och en spelglädje över denna
teater, som även i förfallets dagar lyckades
hålla en dörr öppen till det genuina, det
oförfalskade (även ett s. k. bondgrin kan
ju för övrigt vara äkta!). Här fanns över
huvud publikresurserna, den stora
folkscenen, som möjliggjorde ekonomiska risker;
redan 1914 redovisar Folkets Park ett
besökarantal av 8 000 mot icke fullt 6 000
föregående säsong. Siffran uppnås i dag
säkerligen lätt över ett par söndagsdygn.
Det förtjänar också fasthållas, då man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free