- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
84

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anteckningar ur teaterns, filmens och musiklivets historia i ett svenskt brukssamhälle. Av Per Bolinder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

intryck, som gripa om folkfantasien och
tvinga oss ut över vår förmåga. Sådana
intryck motsvara icke de s. k. länge kända
behoven, de skapa behov. Det förhåller sig
med dylika inflytelser som med de religiösa
väckelserörelserna; de kunna uttrötta,
bränna ner och lämna själarna, som efter en
ljungbrand, uttorkade och platt öde. Men
de kunna också befrukta ett helt landskap,
åstadkomma något i stil med en andlig
klimatförändring, en plötslig landhöjning.
I vart fall efterlämna de som regel en oro
i själarna, om man månne icke nöjt sig med
för litet. Det är vackert så.

En sådan kraft vart i Sandviken Georg
Kempff, Wilhelm Kempffs broder, som
Nathan Söderblom upptäckt — vad allt
upptäckte icke den mannen och satte i
bruk — och placerat som adjunkt i
Sandviken. Kempff var en samum. Ingen kunde
undkomma honom. Han predikade i
kyrkorna, så att han själv trodde sig tala
svenska och de små gummorna menade de
apokalyptiska tiderna voro för handen och
att de begynt undfå gåvan uttyda
tungomål. Han föreläste om renässans och
reformation, om Dürer och Holbein, om Dante
och Virgilius, om mäster Eckehard och
Frans av Assisi. Han lät Holbeins
Dödsdans glida över den vita duken i själva
kyrkan och övade in mysteriespel, den
förste i ny tid här hemma. Då Folkets Hus
invigdes, dök han upp vid flygeln och väckte
konsternering men till slut hänförelse
genom att beledsaga denna ett stycke
svensk arbetarrörelses
myndighetsförklaring med kaskader av tonvågor från fader
Haydns och titanens Beethovens tidsålder.
Han skapade, med Sandvikens kyrkokör
som medelpunkt och i samarbete med
Gävlekören, en oratoriekör, som gav sig
Bach och Mozart i våld och på talrika
konsertresor, med eller utan extratåg (ty
Kempff var entusiast också när det gällde
utgifter), triumferade i själva Uppsala
domkyrka. Det är kanske blott en händelse,
men det såg ut som en tanke, när själva
teatrarna begynte byta program. Ryding
vågade sig på Sandviken med »Romeo och
Julia» och Lindroth frestade ännu en gång,
på nytt med framgång, »Hamlet»!

Men eljest och därutöver; vilken
rikedom av varma och festliga eller stilla
lysande intryck har icke under åren
samlats till vad vi vågat kalla Sandvikens
musikhistoria. Här har Aulinska, Wittska
och Kjellströmska kvartetterna (liksom för
övrigt även lokala sådana av kvalitet)
skapat intresse för kammarmusik; vi vänta
just på dess återuppväckande. Här möta
namn som Marteau och Stenhammar,
Julius Ruthström och Anita von Hillern
Dunbar, violinister som Georg
Kuhlenkampff, Cecilia Hansen, pianisterna
Wilhelm Kempff, Uno Sundelin, W. Witkowski,
Olle Wiberg, Jan Smeterlin, cellisten
Földesy, operakonstnärer som Josef Herou,
Oskar Bergström, Karin Rydqvist, Ada
Sari, Joel Berglund, romanssångare som
Augustin Kock eller Marianne Mörner. Här
har Anna Norrie, den första, den enda
sjungit sina visor och Jenny Hasselqvist
eller Ronny Johansson förkroppsligat —
om man så vill besjälat — ett stycke
levande musik. Här har Sven Scholander
och många av hans efterföljare stämt sin
luta och Delsbostintan blinkat under lugg
mot sin vän publiken, innan hon tvingat
ett vallhorn ge ljud från fäbovall om
svenska sommarnätter. Här har O. D.
konserterat och de store gamle (som alltjämt
äro unga) Gerda Lundequist och Anders
de Wahl tolkat musikmelodramer.

De ha alla tvungit människorna att
förundra sig, att öppna sig för en ny glädje.
Utan deras insatser skulle även vårt
folkliga musikliv ha mistat sin äventyrshåg
och sin lust att någon gång pröva det
omöjliga. Blott den, som har makt att tvinga
oss over evne, tvingar oss ge av oss själva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1938/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free