Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om diktningens gåta. Av Marika Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marika S ti er n st e dt
om »den fysiologiska sensation av harmoni,
så välbekant för alla som skapa något» —
alltså den lyckokänsla som
genomströmmar skaparen när verket är fullbordat.
Men diktaren vill även ha lyssnare till sina
förklaringar. Han förmår inte behålla
dem för sig själv, han är verkligen besatt
av tron att han är bärare av ett budskap
och att det vore svek om han slöt sig inne
med sin hemlighet. Driften att ge sin
skapelse kontakt utåt står i närmaste
förbindelse med driften att skapa. Liksom
skådespelaren måste ha publik, måste också
diktaren: han är ju också en
förvandlingskonstnär och han vill visa sin förmåga
för att få bekräftelse på att hans inre drift
hade berättigande. Man har sett konstnärer
genomgå nederlag på nederlag utan att
tappa modet: förr eller senare måste väl
bekräftelsen komma! Ibland har så också
skett.
Fanns inte sagda starka drift, denna
bärande tro, skulle naturligtvis mycket
förbli opublicerat —■ och kanske menar
mången att det inte vore någon större
skada. Men den synpunkten intresserar
oss inte i vårt sammanhang här. Vi står
bara inför det faktum att diktarsjälen är
genomträngd av sitt eget heliga patos och
vi har att respektera en känsla så stark som
denna genom ali erfarenhet visat sig vara.
En fransk tidning hade under den gångna
sommaren en enquéte med frågan ställd
till en rad kända författarpersonligheter,
ifall skrivandet verkligen för dem vore ett
absolut tvingande behov. Skulle ni,
uppriktigt sagt, spordes, lida av att aldrig få
skriva en rad mer? (Förutsatt att det
ekonomiska klarade sig ändå.) Svaren såg
jag aldrig, men väl en liten polemik i
kåseriform i en annan tidning. — »Inre
tvång», hette det där med ironiskt
citationstecken. Nåja, kanske började det så,
men, handen på hjärtat, hur blev det sedan?
Har inte skriveriet bara blivit en vana?
Stundom en dålig vana . . . Det gäller att
hävda en prestige, det gäller att
tillfredsställa en publik, om man haft turen att
få en sådan, eller i annat fall att vinna den
och visa att en ann är så god som en ann!
Visst, visst blir det »tvång», menar
artikel-författaren-kåsören, men kommer det
verkligen inifrån?
Någon slutsats dras inte, ehuru det
visserligen framkastas en förmodan att
de som ständigt försöka sig på nytt, alltså
ömsom roman, dikt, dramatik, essä, o. s. v.,
skulle vara de i anda och sanning sökande,
de uppriktiga. Detta förefaller mig vara
en mycket godtycklig hypotes. Ty utan
tvivel finns de, för vilka lusten att ständigt
nå bättre och renare uttryck inom det en
gång beträdda diktningsområdet är
avgörande, helt frånsett publik och prestige. Det
är för lätt att misstänkliggöra andras goda
tro — men det är ju strängt taget en kåsörs
lilla uppgift.
Symptomatiskt har sagda polemik
emellertid sitt intresse genom att än en gång
— liksom otaliga gånger förut skett —
peka på den irritation eller nyfikenhet det
ändå väcker att det över huvud taget
finns människor som diktar, som skriver.
Detta intresse, denna nyfikenhet, ibland
parad med en sorts fruktan, har alla tider
känt. Mänskligheten har alltid vetat att
diktningen hör till det mystiska i vår
värld, hör till de irrationella tingen, de som
hittills, alla utläggningar till trots,
undandragit sig en avgörande förklaring, en
definitiv kartläggning.
Vilken som helst författare har stött
på folk som vid bekantskapens ingående
framkastat sitt: •— Men säg mig, hur går
det till att författa? Det måste vara
mycket underligt!
Nåja, läras ut kan det ju inte. Ibland
fortsätter frågaren med ett: — Tänk, så
mycket erfarenheter man måste skaffa
sig! — och stirrar på en så att man läser
tankarna: ■— Gud, vad den där måtte
sitta inne med!
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
