Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om diktningens gåta. Av Marika Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[Om diktningens gåta
Allt det där är ju naivt. Diktaren, såsom
varande människa, behöver i likhet med
andra människor en viss variation i sitt
liv, avspänning på olika sätt, erfarenhet
som ger kunskap och fördjupning. Men
själva diktningens dynamik regleras inte
genom mer eller mindre direkt tillskyndan
utifrån. Den dikteriska potensen beror
■— tror jag — inte i egentligaste mening
av yttervärldens beteende, inte mer än
den kan stärkas med konstlade medel
såsom mekaniskt uppsökande av
himla-stormande äventyr. Jag tvivlar till och med
på att de verkligt avgörande händelserna
i en diktares liv — de såsom avgörande
erkända — skulle blivit detta, därest de
inte råkat infinna sig då anden just var
mogen att ta emot dem. Jag vill lägga
tyngdpunkten på mognaden, inte på
händelsen. Envar vet ju för resten av erfarenhet
hur ytterst obetydliga yttre ting — bara
ett ord, kanske — ibland fått mycket
stor betydelse, medan riktiga katastrofer,
verkligt »stora» händelser passerat utan att
lämna märkbara spår varken i diktningen
eller i ens mänskliga utveckling.
Fiskarflickor hade Björnson helt visst
sett många, men att leva en sådan flickas
liv var för honom varken möjligt eller
nödvändigt, inte ens att leva i hennes
intimitet för att kunna skapa ett poetiskt
mästerverk av henne. När han gav det lustiga
svaret »fiskerjenten, det er jeg», gav han
bara utan omsvep en avi om att dikt är —
bikt. Självspegling. Självutlämnande. I den
meningen är ali diktning innerst biografisk.
Ordet bikt tas naturligtvis inte här i den
vanliga bemärkelsen. Det som är bikt i
verket kan vara så avlägset från diktarens
medvetande att han inte ens känns vid
det. En författare använder ju förklädnader
till sina modeller, stundom genomskinliga,
ibland sådana att de även för honom själv
utplåna ursprungsbilden,
ursprungsintrycket; men inte minst förkläder han också
sig själv.
Det finns en förtjusande dikt av Hjalmar
Gullberg, som han kallat Sjön. Den är
skriven i jagform och diktarens antagna
jag är här en ung väpnare hos den helige
herr Bernhard av Clairvaux.
Vi red längs sjön som glänste spegelblänk,
Han böjd och grå, jag mera ung och slank.
Så rider då herr Bernhard och väpnaren
inte mindre än tolv gånger runt sjön,
medan väpnaren för varje gång undrar
vad ändamålet kan vara med det och hänger
sig åt allehanda gissningar. Till slut kan
han inte hålla sig mer, utan:
Då bröts vår tystnad av min kommentar:
»Jag tycker också sjön är underbar!»
Men:
Så häpen kunde ej ett slag av spö
Ha gjort mig som hans fråga: »Vilken sjö?»
Det visar sig att herr Bernhard inte alis
lagt märke till vare sig sjön eller någonting
omkring den.
Fast vi bevisligt gjorde samma tur,
Red han på annat håll, jag vet ej hur.
Och dikten slutar:
Aldrig skall jag, hans väpnare förstå
Den helige herr Bernhard av Clairvaux.
Väpnaren, den av yttervärlden upptagne
ynglingen förstår inte sin herre, förlorad
som denne tycks honom i en obegriplig
och fjärran tankevärld. I^å samma sättär
och förblir diktningens väsen
främlings-artat och förborgat för yttervärldens
människor — men även slutligt för diktaren
själv. Dikten må vara en emanation av
hans egen ande, genius, personlighet, där
blir alltid kvar ett drag av mysterium
även för honom själv.
I samma ryska bok som jag nyss
citerade, är en av personerna författare (en
dålig författare, framhålls det för resten)
och han sitter en kväll ensam på ett kafé.
Han har tråkigt, ty folk han väntar på
kommer inte, intet händer. Men på en
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
