- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
89

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Om diktningens gåta. Av Marika Stiernstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

[Om diktningens gåta

incitamentet, men som av fantasin
sublimerats och frigjorts. Men var kom
fantasin ifrån? Där måste vi tillbaka till
diktaren själv igen, till hans intimaste själv.

Naturligtvis är det ur psykologisk
synpunkt mycket fängslande att granska
sådana verk, där diktaren framför allt
levat ut sina affekter, sina olustaffekter.
Där är Strindberg ett av de snillrika
exemplen. Det är emellertid också
skakande att hos honom iaktta brottningen
mellan affekter såsom hämndlystnad,
hätskhet, avund m. m. och den genomgående
försoningssträvan vilken inte minst ger
Strindberg storhet. Ty vågar vi inte säga
att det hos den normala människan finns
en bestämd vilja till strid mot sjukdom,
fysisk eller andlig, och ger vi inte då också
helt naturligt vår beundran varhelst vi
ser en sådan kamp tas upp? Här sker det
med gigantiska mått. Mig har
Strindbergs livsdrama tyckts vara något av en
oavbruten kamp för själslig rening och hälsa
— helt visst genom mycken sjukdom och
mycket mörker.

Ett exempel av senare datum på stark
affektutlevelse erbjuder Agnes von
Krusenstjerna i vissa av sina böcker — i vissa av
de bästa. Att Krusenstjerna repellerar en
del läsare tror jag varken beror på filiströs
läggning hos dem eller på direkt ovilja mot
det såsom monomant sexualbetonat
ansedda hos henne, utan på att man hos henne
saknar den hos en Strindberg inte bara
moraliskt uppbyggliga men än mer
dikte-riskt befriande försoningssträvan. I en
areligiös tid som vår, (jag talar om de
kretsar i allmänhet, där man läser
skönhetslitteratur för dess egen skull), har denna
brist hos Krusenstjerna inte frapperat,
utan det obehag somliga erfarit har fått
anses väckt av skildringens ohöljdhet.
Jag tvivlar. Bestickande hos
författarinnan är ju att affekterna är det mest
befruktande. De bästa figurerna är de
hos henne, där smädebehovet koncentre-

rats mest intensivt. Då författarinnan vill
öda sympati eller rent av svärmeri, blir
hennes gestalter ofta märkvärdigt fadda.
Befrielse ur den gehennaatmosfär hon kan
skapa får man söka i naturscenerier eller
naturinlevelser, vilka tyckas sprungna ur
en sorts elementärt genial inspiration.

Såsom envar vet, betraktas drömmen
av många forskare som uttryck för önskan,
positiv eller negativ. Sammalunda torde
fantasin, dagdrömmen vara — eller ofta
vara — önskebetonad. önskedraget
kommer fram inte bara i affektutlevelser av
mörk färgning (som ovan berörts), utan
också i syftningen till sublimitet, idealitet.
I den eller den centrallyrikerns tolkning
av ting vi alla dunkelt erfarit såsom
väsentliga, kan vi spåra hans sökande efter
och längtan till klarhet, belysning,
gudomlighet.

Dickens, den väldige romanfigurskaparen,
eminent skildrare inte minst av sublima,
rörande, patetiska öden, måste givetvis
burit stoffet till dem alla inom sig. Men
om honom som person, samhällsmänniskan
mr Dickens, vet man att han levde ett
ganska banalt liv och ingalunda var vidare
beundransvärd. Hos denne enligt
forskningen rätt småsnåla, fåfänga, själviska
herre bodde alltså en i tillvaron tydligen
orealiserbar önskan om dygder av stora
mått, om frikostig inre mångfald och
gränslös offerförmåga.

Hos Balzac, också en av
inbillningsvärldens största, en typisk visionär,
frapperas man å andra sidan av den rikedom
på yttre incitament som hans biografer
anföra. Den hela hans liv bestämmande
trängtan efter det ofantliga, det utöver
vanliga mått nående, förefaller att på ett
mycket tidigt stadium ha närts upp av hans
flammande napoleonskult. Sina inte så få
förbindelser med kvinnor —■ helst förnäma
damer — nyttjade han till att skaffa sig
inblick i för honom förut okända miljöer.
Han var en utomordentlig frågare och lyss-

89

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free