Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från impressionism till surrealism. Några reflexioner kring utställningen i Petit Palais 1937. Av Gustaf Engwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från impressionism till surrealism
Neoimpressionismen företräddes med några
målningar av Signac (1863—1935) och Cross
(1856—1910) under det att riktningens
grundare och store konstnär, Seurat, inkonsekvent
nog ej fått vara med här, utan hängde vid
sidan om impressionistema i Palais National
des Arts. Den neoimpressionistiska rörelsen,
som strävade efter en renodling av färgen
genom att arbeta med ytterst små, oblandade
färgfläckar tätt intill varandra, bedrev —
om man bortser från Seurat — sitt måleri
på ett väl dogmatiskt sätt. Det blev ofta
ett färggrant illusionsmåleri med skickligt
tolkade atmosfäriska ljuseffekter på bekostnad
av nödvändig koncentration och konstnärligt
innehåll. Med ali respekt för vad denna rörelse
betytt för en yngre generation, har man
numera svårt att betrakta dess insats annat än
som en — låt vara mycket viktig — erfarenhet
på det koloristiska området.
Direkta arvtagare till det impressionistiska
ljusmåleriet äro de bägge jämnåriga vännerna
Bonnard och Vuillard (f. 1867), vilka var
och en segt och konsekvent arbetat sig fram
rätt oberörda av 1900-talets revolutionära
rörelser och numera stå som det förfinade
och traditionsmättade franska måleriets grand
old men.
Jämfört med Matisse, som hade fått en
hel sal med ett 60-tal målningar hade Bonnard
blivit styvmoderligt behandlad. Han hade
fått nöja sig med halva antalet och att dela
rum med Vuillard. Enligt min mening hade
Bonnard väl förtjänat en honnörsal och kunnat
förskonas från att behöva tränga samman
sina dukar, vilka därigenom ej alltid kunde
komma till sin fulla rätt.
Redan i några dekorativa skärmar och
väggfält från tidigare år, vari influenser kan
spåras från Gauguin, finner man den lätta
Bonnard’ska touchen och luftigheten, som
är ett så karakteristiskt drag i den mogne
mästarens livsbejakande konst. Bonnard har
utan tvära omkastningar och växlingar
fullkomnat sin stil efter en mycket personlig
linje och står ännu, trots den höga åldern, i
sin fulla skaparkraft. Bland hans många
interiörer, som kanske hör till hans bästa
95
Georges Rouault: Le clown, ig o 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
