Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från impressionism till surrealism. Några reflexioner kring utställningen i Petit Palais 1937. Av Gustaf Engwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från impressionism till surrealism
Maurice Utrillo: Rue à Montmartr e. i g 2 o.
uttrycksfulla. Det vilar en klassisk renhet och
ro över dessa syntetiskt koncentrerade saker
med några klara färgplan, och jag tvekar ej
att sätta dem före de mera dekorativt utförda,
som ha en alltför flödande orientalisk
mönster-och färgprakt.
Av Derains (f. 1880) mindre väl valda
material fick man en tydlig påminnelse om
•det framträdande eklektiska draget i hans
kynne, vilket förefaller mig vara en allvarlig
svaghet hos denne annars så rikt utrustade
målare. Ingen i kretsen kring Matisse har
hunnit med att visa så många ansikten som
Derain, och det är ytterligt svårt att finna
någon personlig linje i hans utveckling. Han
börjar i tidig Cézanne-stil, ansluter sig sedan
med glödande hänförelse till les fauves,
återgår till att imitera Cézannes mogna stil, är
ett slag inne på Poussins klassiska linje samt
försöker sig slutligen på ett mera strängt
och knapphändigt uttryckssätt, den s. k.
gotiska perioden med återhållna färger i en
mörk och dov ton. Denna period, otvivelaktigt
hans bästa hittills, var företrädd med bl. a.
två självporträtt, som med sin strama
inåtvända hållning kan räknas till verkligt stor
konst.
7—Ord och Bild, 47årg.
Vlamincks (f. 1876) tunga och otillgängliga
måleri låter en nästan ana att han har
germanskt blod i sina ådror. Där finns ej mycket
av den alltid hos Derain märkbara genuint
franska traditionen i Vlamincks landskap
och stilleben, som snarare för tanken till
holländskt 1600-tal.
Oxhon Friesz (f. 1879) anknyter snart
kontakten med den klassiska traditionen,
främst med Veronese och Rubens, vilka synes
ha spelat en stor roll för hans utveckling.
Men det är även lätt att konstatera, att
Cézannes »Baigneuses» betytt mycket för Friesz,
och han har knappast lyckats arbeta sig
fram till en stil, som verkar ursprunglig och
övertygande.
Till expressionisternas krets bör man också
räkna Raoul Dufy (f. 1877), ehuru han aldrig
helt anslöt sig till les fauves. Främst i hans
rika produktion sätter jag de tidigare sakerna
från åren 1905 till början av 1920-talet. En
ovanlig must och manlig kraft ge dessa
landskap och mariner från Vence och C6te
d’Azur dess speciella karaktär, vars
färgskala för det mesta bygger på mättade toner
i blått, grönt och brunt. Den för Dufy så
säregna, kalligrafiskt dekorativa teckningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
