Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
spelet »Graven under triumfbågen», har
författat ett nytt ännu i Paris icke uppfört
stycke, kallat »Le matériel humain») här i
Stockholm benämnt Khaki. Khaki är ett
hinduiskt ord, som betyder damm, och den
gråbruna färg, som fått detta namn, lämpar
sig i den militära dräkten, ty den är oöm
mot smuts och på avstånd sammansmältande
med omgivningen, skyttegravens gråbruna
lera och även de gråbruna parasitära
invånarna, soldaternas »eviga följeslagare».
Färgglädjen är borta ur det militära, åtminstone
då man är i arbete. Blodet är den enda
färgfläcken. Lysande röda hjälmbuskar och
blågula generalsplymager ha ersatts med gråa
mössor eller med flata skålliknande hjälmar
av den art, som användes under
förrenässansen i Italien. Kriget har blivit tråkigare och
hemskare. Till och med karska generaler
äro nu ej så vidare entusiastiska för krig,
kanske med tanken på att resultatet av
officerares och manskaps blodsoffer och smärtor
av alla slag bli för de besegrade liksom för
segraren ett sämre och fattigare samhälle.
Det gråa ryska myllret med röda fläckar,
framkallade av permanenta arkebuseringar,
lockar kanske inte tyska, franska och engelska
generaler. Gamle Moltke tyckte, att evig
fred var en dröm och icke ens en skön sådan.
Nu tycka vi kanske mera allmänt, att om den
eviga freden är en dröm, så är den en mycket
skön dröm.
Liksom Helge Krog subtiliserar Raynal.
Här ett exempel: »Armén är icke till för att
besegra fiender utan för att besegra kriget.»
Detta förefaller mig vara ett dunkelt tal som
försvar för kriget, även om man inte får
glömma bort det imponerande i
människornas offrande av sig själva och den
vörd-nadsväckande uthålligheten på båda sidor
om fronten. Men trots detta är väl kriget i
sin helhet något av det olyckligaste, som kan
träffa mänskligheten.
På franska biografer hände det ej sällan
under de första krigsåren, att publiken, då
den såg en krigsfilm, otåligt ropade: »A bas
la guerre». Det är ej utan att man ännu,
tjugu år efter kriget, har lust att ropa
detsamma, när man ser en krigspjäs, även om
den, som här var fallet med »Khaki», skulle
vara gjord av en riktig författare. Det är
pinsamt att se de stackars plågade, utledsna
och överretade officerarna och soldaterna.
»<Ja manque de femmes» är ett ord, som är
äkta franskt, men är det på sin plats på många
nöjestillställningar alldeles utan damer, så
är det nästan ännu nödvändigare med en
daminsats i en teaterpjäs. Här finnes ej en
enda kjol. Är det som här nödvändigt att
uteslutande se maskuliner, så får det väl
vara, men ett minus för det största antalet
teaterbesökare blir det alltid, att det kvinnliga
elementet helt och hållet saknas.
Utledsna och retliga äro de franska soldater,
som i stycket äro förlagda på den macedonska
fronten. De drömma om och hoppas på
permission, och då de få veta, att de i stället ha
att vänta ej bara indragen sådan utan
allvarliga straff för ett myteriförsök, som
välvilliga officerare vilja förklara bort och som
kanske var en rätt oskyldig bagatell från
början men som rent formellt taget kan sluta
i arkebuseringar, gripas de av förtvivlan.
Efter oändliga resonemeng soldaterna
emellan, där de krypa omkring i halvmörker,
erfar man en befriande känsla av att föras
ut på en stor villaaltan vid Saloniki och där
råka den elegante sympatiske general Rugin
•—herr Lars Hanson, vilkens älskvärda sidor
förmörkades något då det gällde myterifrågan.
Herr Hanson fick en ovanligt lyckad fransk
form på sin general. Man brukar säga, att
det skall vara särskilt svårt att framställa
präster och militär på scenen, ej minst den
senare sorten, men såvitt mitt civila öga
kunde se blevo generalens egenskaper av
spänstig elegans, utmärkande för fransk
militär, rätt återgivna. Men utom generalen
hade överste Piéteur—herr Ivar Kåge och
kapten Dolange-Nécé—herr Gabriel Alw något
av yrkesmilitärer, och den civile i uniform,
kapten Bouflette—herr Carl Ström, som var
leksaksfabrikör till yrket, underströk även
åsiktsskiftningarna i myterifrågan. Gripande
var representanten för »les poilus», korpral
Guétorbe—herr Olof Widgren, som smutsig,
trött och utpinad, i stram statyställning stod
framför generalen och som trots allt hade
kvar den militära pliktkänslan. Det var
höjdpunkten i pjäsen och sammanfattningen av
vad författaren menat med namnet »Le
matériel humain».
Stycket slutade i skyddsrummet på Gröna
kullen utanför Strbomir. Man får
emellertid ej tillfredsställande och klart besked
om, hur det går i myterifrågan, men
hoppas, att alla så småningom få permission
till »la douce France» och att så få som
möjligt skulle falla under det krigsår de
hade kvar.
iii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
