Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
en sjömansdotter, »vilkens namn icke
intresserar», som Aurora Königsmarck sade om en
i sällskapsspektaklet i Medevi deltagande
änglaskön prästdotter. Jag erfor två
behagssensationer: den ena var, då jag hörde en
stryktäck, uppnosig köpenhamnsk »affärsman»
av låg börd men av ett kvickt ingenium
pladdra på. Här gjorde Magnus Kestner som
Balder Svanemose en god gärning. Den andra
angenäma känslan fick jag vid åsynen av
generalskan Engel—Märta Lindlöf. Hon var
så stilfull och fin, denna gamla dam, att man
riktigt undrade, hur hon kunnat komma in
bland detta byke. För ett tredjedels
århundrade sedan beundrade jag henne som »fin
moder» i Edvard Brandes’ »Kärlek».1
Författaren till »Peter den store» är Paul
Sa-rauw, vilkens »Kloka gubben» gavs på Södra
teatern. Den var riktigt lustig och bra gjord.
Hans »Peter den store» hade sitt Narva på
Södra teatern.
Frithiof Billqvist—Michael Fraser. Alice Eklund—Jennifer
Fraser.
På Komediteatern har givits ett par
engelska pjäser; en komedi av Sx. John
Ervine heter på originalspråket »Anthony
and Anna» och kallas här efter det solida
gammalengelska värdshuset, där handlingen
försiggår, St. Peters finger. Vad är det, som
gör, att så många engelska pjäser, främst
Bernard Shaws men också hans efterföljares,
verka pratkvarnar, där man mai tömning?
Man blir hj ärtängslig och tänker: Skola vi ej
snart komma from sounds to things?
En fransk författare, Tristan Bernards son,
J. J. Bernard fick för sju år sen en alldeles
ohyggligt konstlad pjäs, »En själ i nöd»,
uppförd på Dramatiska teatern. J. J. Bernard
hade skrivit om Tystnadens teater, men i
pjäsen forsade de tillgjorda fraserna över
hjältinnans läppar. St. John Ervines stycke
är en konversationspjäs. Anthony Fair—
Edvin Adolphson hade den vackra men även
för en behaglig ung man ensliga titeln »en
gentleman». Han är fattig och får sin
nödtorftiga bärgning att räcka till stärkskjortor
och blommor till dambekanta genom att
liksom firade skådespelare erhålla några större
sedlar för att med flirt och trevligt samtal
hålla målron vid makt på bjudningar. Ja, det
är för litet att säga, att han är arbetsskygg.
Han rentav ogillar arbete. Nu finns det väl
mellan Anthony och Carlyle, som säger:
»endast arbete är ädelt», många kloka män,
1 Sedan detta skrevs, har den behagliga
skådespelerskan avlidit.
som råda till en medelväg. Vi ha vissa
orientalers hyllning till ei kef, den stilla glädjen
vid kaffet och tobaken, vi ha också
romantikens »göttliche Faulheit» och slutligen själva
den lärde religionshistorikern Adolf Harnack,
rektor vid universitetet i Berlin, som framhöll,
att man ej fick överdriva arbetets betydelse.
Men nog förstår jag väl den amerikanske
magsjuke miljonären Jacob Penn—Erik
Rosén, som icke ville skänka sin dotters Anna
Penns—Birgit Kronströms hand till denne
principielle latmask. Det kan lätt bli »pack i
frack», om mannen har den världsvyn. Vilket
skall man ur marxistisk synpunkt anse mest
motbjudande, en miljonär av första eller andra
generationen? Själv skulle jag säga: av andra
eller tredje generationen, och gärna fjärde, om
det ej visat sig, att miljonerna sällan behållas
så länge. Men det finns mycket trevliga och
livsbejakande av första generationen också. I
pjäsen var James Jago—Gösta Cederlund en
sådan. Men så hade han också i motsats till
Penn en bra måge. Pappa Penn får emellertid
ge med sig, ty Adolphson var så
oemotståndlig, att Anna gärna tog honom till sin första
äkta man. Bara han ej sedan på någon stor
119
Fot. Almberg & Preinitz.
Gröna vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
