Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
bjudning får vara med om att Lady Den och
den sticker en tiopundssedel i handen på den
kultiverade latmasken.
Det andra stycket på Komediteatern var
skådespelet Gröna vatten av Max Catto.
Skall det gröna vattnet vara havsvågorna
vid Skottlands västra kust, som med enformig
våldsamhet med långa pauser slå mot
klippstranden, så som Mendelssohn musikaliskt
tolkar det i »Hebriderna»?
Richard Fraser—Ernst Eklund är en
genomengelsk gammal fin, änglalikt tålmodig
man, som lever med sina två oäkta söner i sitt
ensliga hus. Michael—Fritiof Billqvist är
vuxen och har fattat ett oresonligt hat till
fadern, som först löses vid ett av dennes svåra
hjärtanfall. Hans yngre broder Joey—Helle
Winther fick en god tolkning av brådmogen
barnslighet.
Den rara gubbens synnerligen otrevliga äkta
son Edgar—Olle Hillberg var knöl på ett
mycket tillfredsställande vis och alltigenom
antipatisk. Hans maka Jennifer—fru Alice
Eklund gav det bästa i det rätt formlösa
och trista skådespelet. Hon och Michael voro
kära i varandra, och jag har aldrig hört
smärtan så skönt återgiven. Det fanns inte
ens en biton av teatertonfall. Man kände sig
tacksam att få höra dessa underbara toner
av innerlig sorg, då hon måste lämna den
älskade. Vad teater i alla fall kan ge! Man är
med, då en själ ropar, överväldigad av smärta,
och man säger sig med rörelse: Jag är
människa.
Tiden är ju ej vidare lustig, men om man
möjligen undantager Sverige, där man har
det minst olustigt, skrives det överallt
lustspel. Också i Italien. De stora succéerna
komma hit.
Aldo de Benedetti har på Komediteatern
visat en liten livsbild, som han väl ansett
skulle kunna hända nuförtiden i det eviga
Rom. Dess titel är Jag känner dig inte! En
ung förtjusande fru Signora Laura Alfieri —
fru Alice Eklund har blivit svartsjuk på sin
make, som kysst sin sekreterare. Då denna
uppträdde i Lena Cederströms gestalt,
förefaller det mig icke alldeles otroligt. Signoran
har väl läst någon modern utläggning om
egendomliga fall av sinnesförvirring och i
någon dylik uppsats, nuförtiden ej så
sällsynt, har hon nog lärt sig den formen att ej
känna igen sin make, och nu låtsas hon, att
hon ej gör detta. Hon ser inte åt sin herre
och man advokaten Paolo Alfieri—Frithiof
Billqvist utan låtsas se honom i den av
mannen tillkallade nervspecialisten professor
Alberto Bardoni—herr Einar Axelsson, som för
resten hade en viss torr humor av god verkan.
Eljest koncentrerade sig hela intresset på fru
Eklund, som av den för »praktiska skämt»
tydligen lagda vackra romarinnan gör ett
mästerverk. Hon blir ett litet under av
sprittande levnadsglädje, av italiensk gentilezza
med allt vad detta ord kan innebära av
förfinat behag. Det finnes hos henne, hur hon
kastade sig, hur hon sparkade, sittande eller
liggande i den låtsade makens armar, icke
ett spår av vulgaritet. Hon kvittrade och,
vad nästan ännu märkvärdigare var, skrattade
utan att det gick oss på nerverna i den
meningen, att vi skulle blivit otåliga. Tvärtom
tänkte man bara: mera, mera. Men maken såg
med skäl ut att vara något moloken. Hennes
professor åter blev mer och mer nervös på
sitt sätt. Det påstås icke utan skäl, att
rösttimbren är ett viktigt moment i den sensuella
attraktionen. Går det att mäta denna i voit
eller i hästkrafter? I det senare fallet skulle
fru Eklund kunna glädja sig åt ett ovanligt
stort antal dylika.
Nå, hur gick det, frågar kanske den vid
teatern mindre vane. Jo, luttrad och
förödmjukad insåg maken både att frun var
bättre än sekreteraren och att det bilmärke,
som frun förklarat för det bästa, var det enda
riktiga. Hur läkarhonoraret skall beräknas är
tvivelaktigt. Men om man tänker på den
missräkning professorn till slut erfor, borde
han vara berättigad att erhålla ett mycket
stort antal lire.
Leve konkurrensen kallar Södra teatern med
optimistiskt självförtroende sin revy av Gösta
Rybrant, Einar Molin och Nisse
Berggren.
Det är ingen lätt sak att konkurrera för
denna teater, sedan man till konkurrenten
släppt »de två stora», ursvensken Thor
Mo-déen och den kontinentala Söderartisten
Kathie Rolfsen, men man kämpar ändå med
skola vi säga unga frivilliga.
Jo för ali del, man strävade och stod i.
Behållning hade vi av en naturlig bonde,
spelad av Einar Molin, som själv hade skrivit
vad han framförde. I verkliga livet — det,
för att tala med Frans G. Bengtsson,
»berömda s. k. verkliga livet» — har Sverige ett
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
