Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Raser och raskonst. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
för Luxembourg- och Rodin-museerna efter
vapenstilleståndet 1918 fick i uppdrag att
ordna Rodins samlingar. Dessa hade vid
krigsutbrottet 1914 på regeringens påbud i
hast flyttats ner i källaren under Hotel Biron,
där Rodin hade sin atelier. Han avled 1917,
och ingen hölls för lämpligare att nu ta fram,
göra ren och ordna den stora samlingen, som
ingalunda hade farit väl av fyra års
källar-vistelse.
Esteter av facket skola säkert med nöje
och nytta ta del av kapitlen om Malvina
Hoffmans studieår och tidigare arbeten samt
inte minst om bildhuggeriets och
avgjut-ningens teknik; de äro givande nog t. o. m.
för en lekman. Så fängslande det än vore att
här tala om henne både som porträttskulptris
och som idékonstnärinna, nödgas jag gå
förbi dessa sidor av hennes rika livsgärning.
Jag nämner bara att hon bl. a. var förtrolig
vän med den ryska danskonstnärinnan Anna
Pavlova, den polske pianisten och
statsmannen Paderewski och den kroatiske
skulptören Ivan Mestrovic och har förevigat dem
allesammans i gips, brons eller marmor.
Hennes arbeten utmärka sig för en utsökt
känslighet, en djup psykologisk blick, en fast
och spänstig linjeföring, en mjuk och smidig
elegans samt inte minst — ett ovanligt
kunnande i det rent tekniska. Hon vet på
pricken hur hon skall få fram de åsyftade
effekterna, och hennes utförande är fulländat.
I februari 1930 fick hon av the Field
Museum i Chicago det ärofulla, men ofantligt
krävande uppdraget att resa jorden runt för
att på ort och ställe modellera de hundra
olika rastyperna för museets räkning och
sedermera övervaka deras gjutning i brons
eller huggning i sten. Någon nybörjare i
fråga om rasskulptur var hon ingalunda:
redan 1926 hade hon gjort en lång resa genom
Afrika och där modellerat ett flertal rastyper,
från ståtliga Sudan-negrer till Kongo-dvärgar
och Kalahari-bushmen. Så inte köpte museet
sina grisar i säck, inte.
Den stora resan jorden runt var emellertid
lindrigast sagt ett blandat nöje, ehuru nöjet
naturligtvis var stort och rikt. Det gällde ju
att ta sig fram genom en mängd olika
klimat, mestadels osunda för vita människor,
genom nejder där svåra farsoter härjade,
ofta i så gott som väglös vildmark. Och på
färden måste hon släpa med sig lera, gips och
grejor för modellering och avgjutning samt
kameror, plåtar i massa och material för
framkallning och fixering. Och någorlunda
raskt måste det gå: hennes skulpturer skulle
stå färdiggjutna eller huggna i museet till
den stora Chicago-utställningen 1933. Så det
krävdes inte bara en konstnär, utan också en
konstnär med stark kropp och ännu
starkare vilja samt American speed i hela sin
varelse. Ett ganska allvarligt hinder var det
också, att hon var strängt ålagd att spara,
inte på sina krafter, men på museets dollars:
det var ju nergångstider, hela Amerikas
ekonomi vacklade och skalv i sina grundvalar.
Att företaget ändå slukade efter svenska
begrepp svindlande slantar är klart, men under
gynnsammare tider skulle det ju inte ha
gjort ett dugg, om det hade kostat mer än
dubbelt så mycket.
Malvina Hoffman fullföljde emellertid sin
sak, trots alla hinder, ofta under stickande,
glödhet sol i sumpig omgivning ■— ett
kraftprov, som inte mången skulle ha orkat med.
God hjälp hade hon av sin vän sedan 1908
och make sedan 1924, den engelske violinisten
Samuel Grimson, jämväl mycket skicklig
fotograf, som med både vanlig och
filmkamera fångade in massor av såväl individer
som gruppscener. Och lika ovärderlig var den
medverkan hon hade av en annan färdkamrat,
den franske gipsgjutaren Jean de Marco, som
fortast möjligt, ofta under mycket vanskliga
yttre villkor, stöpte av hennes lerfigurer i
gips, packade in avgjutningarna och sände
iväg dem till Paris, där de sedermera
överfördes i hållbarare virke.
Nu frågar säkert mången: var det mödan
och kostnaderna värt? Är inte hela den s. k.
rasvetenskapen bara chauvinistisk humbug?
Finns det verkligen något som förtjänar att
kallas ras? Har man läst Huxleys och
Haddons mycket spridda bok We Europeans
(London 1935), också utkommen i svensk
översättning (Vi européer, Sthlm 1937) år
man kanske böjd att tänka så. Men — det
är med smärta jag säger det — den boken är
lika mycket ett alster av skygglappad iver
som någonsin Beddoes, Lapouges, Madison
Grants och F. H. K. Günthers kända verk,
fastän den slår över åt motsatt håll. Det är
synd att den gamle fine Haddon, en ärorik
och klok forskare, på sin höga ålderdom har
låtit narra sig att medverka till ett sådant
försök att blanda bort korten. Förklaringen
måste vara den, att Haddon — hatten av
för honom — som har inlagt så mycken
förtjänst om utforskningen av fjärrländska
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
