Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Raser och raskonst. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Raser och raskonst
Vidare är det solklart, att med olika
utseende också följer olika skaplynne. Mycket
har skrivits om detta ämne. Tyska forskare,
spränglärda, men inställda på en ohållbar
ras-politisk troslära, ha på senare år kommit
fram med den häpnadsväckande orimliga
satsen, att en person som företer en
väsentligen icke-nordisk typ, kortväxt, rundhuvad,
brunögd och mörkhårig, likväl kan ha
nordiska arvsanlag, som inte synas, men yttra
sig i hans tankeliv, hans känslor och hans
viljeinställning, under det att en annan kan se
rent nordisk ut, men sakna de nordiska
dygderna: vägrar han att ge sin skärv till
vinterhjälpen, så är han »ostisch» (alpin), han må
sedan vara hur långskallig, blåögd och
ljus-lockig som helst. Om detta nonsens vore
sanning, så skulle ju hela den nordiska
rasdogmatiken falla ner som en skinnpäls.
(Detta är egentligen en alltför vacker bild,
ty en skinnpäls är ju värdefull.) Nu har det
sig emellertid svårt att någorlunda säkert
kvista ut vad som är nordiska lynnes- och
intelligensdrag och vad som är alpina,
di-nariska o. s. v. På konstitutionsforskningens
och hormonforskningens vägar skall det väl
så småningom låta sig göra i grova drag, men
värre blir det att reda upp läggningen hos
alla de otaliga blandningsformerna. Så mycket
kan emellertid sägas — och det bör sägas
ifrån med kläm ■—■ att varje rätsida har sin
avigsida, med varje »dygd» följer ghjälpligt
en svaghet, en brist, ett lyte. Så det är bäst
att inte skryta med sin ras, vilken den än
vara må.
Efter detta korta försvar för
rasforskningen återgå vi till Malvina Hoffmans
konstverk. Så mångskiftande som de mänskliga
rastyperna äro, måste ett urval av hundra
stycken bli knappt och godtyckligt; men ett
fullständigt urval var naturligtvis omöjligt,
även om amerikanska museer hade dubbelt
så stora utrymmen som de ha. Och man måste
uttrycka sin ledsnad över att vår världsdel
har blivit så styvmoderligt tillgodosedd. Bland
typerna i the Hall of Man saknas sålunda den
dinariska och den öst baltiska, jämte en del
mera osäkert fastställda och omtvistade ■—
man ville ju gärna ha sett en representant
för den från den utgående istiden i södra
Frankrike kända Cro-Magnon-typen, som
ännu finns kvar, både där och på
Kanarieöarna, i Tydalen i Norge och i somliga
Dalasocknar här i Sverige, samt mången
annanstädes. Nå, den östbaltiska rasen är ju före-
M as ai-kri g ar e.
vigad av så många konstnärer i Finland,
om också knappast med rasvetenskapligt
uppsåt, och dinariska typer finnas nog
sammalunda framställda i sydösteuropeiska
länder. Men ändå . . .
Vad som kännetecknar Malvina Hoffmans
ras-statyer är en ingående naturtrohet förenad
med fin psykologisk uppfattning. De äro alis
inte skurna över en kam, utan varje typ är
återgiven i en ställning som är naturlig och
kännetecknande just för dess egenart. Att
välja ut just den lämpligaste, uttrycksfullaste
ställningen är redan i och för sig ingen
småsak, och att så få vederbörande att inta den
och förbli i den tillräckligt länge är ännu
svårare, allra helst när konstnär och modell
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
