Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista år». Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sylwan
övertygad hatt. Han införde i Posten en rad
entusiastiska hyllningar till partiets främste
män, vilkas föremål dr Svanfeldt avslöjat:
Höpken, Tessin, Fersen, kanske Jeimings
m. fl. Han tog också del i den ilskna
polemiken, särskilt mot mössornas mest
talangfulle och värst beryktade skribent J. G.
Rothman, som han väl kände: han hade haft
honom till informator. Personligt agg kunde
ligga bakom, men desto mer förtjänar det
understrykas att Berch inte lät sig dragas
ned till motståndarens simpla metoder och
ton.
I det nämnda avskedsbrevet i sista numret
berör Berch jämte politiken ännu blott en
sak; han säger: »Ibland de ämnen hvilka
oftast både af mig och mine correspondenter
blifvit vidrörde, äro de som angå Policen och
Ordningen i Stockholm de nyttigaste.» Mot
smutsen och oredan hemma ställde han
förhållandena i Paris och kan på detta område gälla
som en dagspressens föregångsman. Huru
modern i övrigt han var i praktiska ting, därom
vittnar en artikel (n:r 91) där han ivrar mot
självhushållet med dess stora förråd och tunga
skötsel; huru mycket bättre och billigare att
få köpa allt färdigt i mån av behov.
Posten sysslade även med växelkurs och
brännvinsförbud, kinkiga och brännande
frågor vid den tiden, och andra politiska och
praktiska ämnen som hörde dagspressen till,
men den försummade icke att vårda de
kulturella traditioner som grundlagts av den stora
förebilden Addison-Steeles Spectator, den
avhandlade uppfostran, bildning, umgänge,
prästerskap, Swedenborg m. m.
Dr Svanfeldt har tillbörligen letat efter
Postens källor, han påvisar översättningar
eller lån av uppslag från Addison,
Montesquieu (Lettres persanes), Voltaire m. fl.,
men synnerligen givande har undersökningen
ej blivit. Från Marmontel och Thomas har
Berch jämväl fått intryck, medan Rousseau
tycktes honom rätt likgiltig; då han ivrigt
prisar landsbygden, behövde han inte just
dennes föredöme. Av de äldre var Moliére en
beundrad mästare (se faksimilet!), som han
kände frändskap med i hela inställningen till
människorna och livet; han var inte en trång
moralist, som mästaren förde han
naturlighetens talan mot hyckleri, tillgjordhet och
flärd.
Berch är till sin bildning fransk och modern.
Antiken har —■ frånsett de från latinet och
ibland från grekiskan lånade signaturerna —■
inte mycken betydelse för honom. Någon gång
kan han, såsom i lovtalet över Stockenström,
göra en allusion, det är allt.
Holberg och Dalin voro lärofäder, men de
hade ännu förbindelser med 1600-talet; den
förres lärdom och gravitet, den senares muntra
folklighet voro inte Berchs. Han var som de
upplysningens man, men moderat. Han
agiterade inte som Kellgren ett decennium
senare för radikala idéer.
Rätt anmärkningsvärt är att Berch väl
anbefaller läsning i allmänhet som nyttig,
men inte befattar sig med litterär kritik. Då
Posten gör sin reverens för Creutz och
Gyllenborg, eller beklagar att inga verser utkomma,
är det nog någon medarbetare som för pennan.
Då Berch far ut mot »usla auktorer» är det
partiskribenterna han vill åt. Han ägde inte
Kellgrens estetiska patos.
Berchs intresse var mångsidigt men på ett
område tycka vi oss komma honom
personligen närmast, när han talar om vardags- och
sällskapslivet i Stockholms högre borgerliga
kretsar. Det kvinnliga elementet blir då
förhärskande, som naturligt är, och Berch röjer
huru fängslad han är av dessa väsen som väcka
ömma begär och gäcka dem. Han förnekar
inte sit.t svärmeri, men hans kritik av deras
koketteri och flärd hade tidigt vaknat. Ur
egen erfarenhet, utan tvivel, får han ämne
för en liten seen, som är ganska typisk.
I n:r 42 beskriver Innocentius, som från
landsort och akademi kommit för att
engagera sig uti ett av Riksens Collegier, huru han
gjort sin entré i huvudstaden. På ett
kaffehus där »pigan log åt mig och kallade mig
den lärde Herren, när jag begärde Thé-vatn»,
får han av ungdomar »med pudrade hufvuden
höra försmädelser om gräl, pedanter, läsning
och böcker». På visit i en familj som fadern
anbefallt honom, blir han av värden
»kallsinnigt» förd till frun, som i sin ordning, då
just Juliette uppenbarar sig, överlämnar åt
denna förtjusande och förfarna dam att ta
sig an honom. Innocentius rodnar, snavar i
häpenheten över en stol och »hade så när
dragit Juliette med mig, som leende räckte
mig den vackraste hand i verlden, och bad
mig vara mindre rädd. Den första regien
sade hon som jag ger Er, är att ej vara blyg
i Fruntimmers sällskap. Min saliga Mormor
recommenderade blygsamheten hos damer. . .
I morgon förmiddagen får jag ju se Er hos mig,
men med vilkor at Ni intet rådnar. Jag ser
Ni vill gå: farväl så länge. Detta farväl,
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
