Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ett litteraturhistoriskt bidrag till studiet av frihetstidens sista år». Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Sylwan
iakttar Berch med vakna ögon och öron,
han är en god, om ej djup psykolog. Illusioner
gör han sig just inte om dem, hans inställning
är ofta satirisk. Livet hade tydligen inte
farit väl med honom, men sitt humana
väsende förnekade han inte. Dr Svanfeldt
sammanfattar en gång (s. 448): »Bakom den
f. ö. så tidstypiska känslosamheten och bakom
den ofta patetiska och poserande retoriken
i veckoskriften spårar man ett starkt
emotionellt temperament, nervöst och disharmoniskt
mitt i den fasta förnufts- och framstegstron.»
Man kan måhända ifrågasätta om
disharmonien varit konstitutiv och inte snarare
orsakad av de yttre förhållandena.
Om Berch författaren har det aldrig varit
mer än en mening. Samtiden — med undantag
blott av arga mössor — lovordade i varma
ord hans snille, och alltsedan han blev
uppmärksammad av litteraturhistorikerna har
han rönt full uppskattning, främst uti en
entusiastisk essä av Böök (i Stridsmän och
sångare); han skriver: »På sin utomordentligt
smidiga prosa ger Berch bilder ur
vardagslivet, som i sin klara linjeföring, sin nyktra
klokhet och sin osminkade människoskildring
erinra om fru Lenngrens dikter.» Det härskar
en sällsynt enighet i uppfattningen av och
omdömet om Anders Berch, och Dr
Svanfeldt hör inte till dem som till varje pris
skola ha en egen, avvikande mening. Sina
föregångare behandlar han generöst och
gentilt. Om de i någon detalj skilja sig, söker han
älskvärt jämka hop åsikterna.
Berchs litterära alstring ter sig ock med
klara, bestämda konturer. Banbrytare var
han inte, idéhistorien har intet att hämta
där. Han är så till vida något otacksam att
behandla. Dr Svanfeldt har just inte haft
annat att göra än att bättre underbygga
tidigare karakteristiker vad de stora dragen
beträffar. Värdefulla tillägg och beriktiganden
är där nog.
Berchs styrka ligger såsom Böök antyder i
hans stil; på detta område har ett närmare
studium bäst lönat sig, och kapitlet därom
är det mest givande i dr Svanfeldts bok.
Förf:s goda omdöme, alltid träffande, har
kanske här tillfälle att visa sig som allra bäst.
Det framhålles där att Berchs »svenska har
ungefär samma grundkaraktär som den man
finner i den starkt omarbetade andra editionen»
av Argus (av 1754, samtidig med instiftelsen
av Vitterhetsakademien). Språket där har
väl varit en förebild i allmänhet, men ut-
bildningen fortgick. Huru Berch vunnit sin
säkra takt veta vi inte; av hans lärospån är
intet bevarat, han är i Posten färdig.
Han har tvenne olika arter. Den ena möter
oss i de brev som ha karaktär av tal,
patetiskt sentimental, något konventionell
givetvis, men icke oäkta, med »ett avgjort
’modernare’ kynne än Tessins och Höpkens». Man
kan måhända tillfoga att även somliga av de
gustavianska vältalarne förefalla mera styva
i sina fraser.
Den andra arten, den »låga», är mera
växlande till ton och hållning. Berch har tillägnat
sig en »style coupé» med korta meningar och
rappt tempo, Voltaires stil. Att denne varit
ett stort mönster för honom är tydligt: han
citeras redan i Postens första nummer. Berch
tar sig stor frihet; utan att låta sig hämmas
av den påtagna brevformen inför han
vardagens språk och bryter av satserna med
tankstreck för att få fram intrycket av tal.
Metoden kan för övrigt även användas för
att återge patetisk betoning. Att han såsom
dr Svanfeldt yrkar har varit en etapp för
Kellgren synes mycket sannolikt. Denne hyste
växande håg för den låga stilen, fastän han
aldrig riktigt blev dess man.
Om Anders Berch i sin Elysé finge se denna
avhandling, skulle han givetvis känna sig
smickrad, men med sin modesti kanske även
häpen och brydd. Som den upplysningsman
han var, skulle han generas av denna foliant,
där han kunde befara att finna akademiskt
gräl — så bedömdes mycket som var
aktningsvärt, nyttigt och klokt. Själv var han
en auktor i litet format (s. 285), och så finner
han sig hava gett upphov till en avhandling
som svällt ut till 749 stora tätt tryckta
sidor. Jag söker en känd monografi som är
dennas like i massiv volym, och min blick
faller på Gundolfs Goethe.
En nutida betraktare har ali anledning att
undra över orsakerna därtill. Bokens sista
tredjedel (s. 449—679) upptages av en exkurs
om Per Jusleen, vilken lämnat några bidrag
till Posten, hur många kan ej angivas. Han
var jurist med anställning omväxlande i Åbo
och Stockholm och ihågkommen därför att
han på den förra orten biträdde Porthan vid
instiftandet av det vittra sällskapet Aurora,
vilket haft sin betydelse för den finländska
kulturen. Genom ett tal i Utile Dulci 1769
tog han plats bland dem som arbetade för
upprättandet av en svensk teater, och man
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
