Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ryktbara män och kvinnor. Av Walfrid Holst - En anglosaxisk filosof. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryktbara män och kvinnor
mången god herrmiddag. Gina Kaus ger en
övertygande psykologisk analys av hennes
amorösa liv. »Det är säkerligen inte en
händelse att alla Katarinas älskare med undantag
av Poniatovsky äro herkuliskt starka karlar,
vackra jättar med breda axlar och välformade
ben, passionerat temperament och nästan
utan bildning. Denna typ har Katarina
att tacka för sitt rykte som den tidens
Messalina.» Författarinnan hänvisar
emellertid åtskilligt till inbillningens värld och
påpekar med full rätt att många av
äventyren i stället bör skrivas på
företräder-skans, tsarinnan Elisabets, konto. Och hon
betonar Katarinas ömhetstörstande och
varmblodiga väsen.
Man lägger till slut den mäktiga volymen
ifrån sig med en känsla av att verkligen ha
stiftat närmare bekantskap med dess
hjältinna, »Nordens Semiramis», filosofernas
realpolitiska väninna, den blodfulla, slösande,
kloka, energiska Katarina den stora.
En anglo s ax is k filosof
Av Emanuel Lilli er o th
ERT RAND RUSSELLS
FILOSOFI kännetecknas varken av djärvhet eller
djupsinne. Den är tvärtom en typisk
anglosaxisk common sense-filosofi, där
försiktigheten är den högsta vetenskapliga dygden,
och inte sällan får man vid läsningen av
Russells böcker det intrycket, att han aldrig
når fram till problemens filosofiska kärna
utan stannar vid utanverken.
Samvetsgrann-het, klarhet och en viss grad av personlighet
äro emellertid egenskaper, som ej kunna
frånkännas denne engelske tänkare. Någon
humbug finns inte i vad han skriver.
Grundlinjerna till sin filosofiska åskådning
har han dragit upp i sina tvenne böcker »Den
nya filosofien» och »Nutidsmänniskan inför
vetenskapen», vilka båda utgöra en intressant
och stimulerande lektyr, ehuru det är ganska
gott om upprepningar och longörer i dem.
Han har som bekant därjämte publicerat en
undersökning om »Äktenskap och moral»,
som röjer en fördomsfri och frimodig
inställning till de sexuella problemen men inte är
alldeles fri från ett visst anglosaxiskt
snusförnuft, vilket utan vidare tycks ta för givet,
att man löser alla känslolivets problem och
konflikter enbart med intellektuella analyser.
Russells senaste arbete, »Religion och
vetenskap», ger strängt taget inte något nytt för
den, som studerat hans tidigare böcker.
Dessutom måste man säga, att titeln lovar mer
än vad boken ger. Det är nämligen inte alis
fråga om någon rent principiell utredning
av vetenskapens och religionens begrepp och
inbördes relationer. Redan i
inledningskapitlet förklaras det uttryckligen: »I det
följande skola vi inte sysselsätta oss med
vetenskapen i allmänhet, inte heller med religionen
i allmänhet, utan med de punkter, vari de
förr i världen råkat i strid eller vari de
fortfarande strida.»
Detta program fuilföljes också i
fortsättningen, och de fyra första kapitlen ge
knappast någonting annat än rent historiska
återblickar: striderna kring Kopernikus,
Galilei och Darwin och kampen mellan medicinen
och demonlärorna. Allt detta är ju tämligen
välbekanta ting.
Först med femte kapitlet kommer Russell
in på mera aktuella och brännande problem.
Först och främst problemet kropp och själ.
Russell frånkänner båda »metafysisk realitet»,
och han påpekar alldeles riktigt, att substans
— i betydelsen bestående bärare av växlande
bestämningar — är »ett begrepp, som
hämtats från syntaxen, och syntaxen har uppstått
Bertrand Russell: Religion och vetenskap. Sthlm 1937. Natur och Kultur.
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
