Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner o c li noveller
förstod sig däremot på det ■— folket i Hans
Larssons eget bondland gjorde undantag
från sin regel att inte läsa bonderomaner.
Tvärtom när bygden får dager av
önskedrömmen om en pastoral och befolkas med
primitiva heroer som äro märgfulla,
storvulna, naivt visa och sådant, samt alltid
sällsamma, exotiska. Detta går inte i bönder —
men mycket lätt i litteraturkritiker, alltför
lätt. Exotismen ger yrkesromanläsaren både
spänning och avspänning, troheten mot en
litterär tradition med fina anor ger
fackmannen i vitterhet trygghetskänsla — och
sommarnöjesinställningen till landets folk
går aldrig ur stadsbon!
Dessa reflexioner äro svåra att undgå inför
den dundrande kritiksuccés Irja
Browal-lius hemfört med sin nya bonderoman,
— samtidigt som de entusiastiska
recensenterna gärna fastslagit att bonderomanens
möjligheter till människoskildring ju måste
förbli strängt begränsade till de traditionella
Blubomotiven: sådant är nämligen
själslivet hos bönderna, »dessa jord varelser».
Lovorden äro i och för sig icke alldeles
oförtjänta. Irja Browallius’ romankan som helhet
tagen icke betecknas som Kitsch: den
utmärkes, som allt hon gör, av målmedveten
duktighet i yrket. Många skarpt sedda och fylligt
återgivna enskildheter fästa sig i minnet:
morgonstämningen då farfar på Skruke skall
iväg till kolmilan; predikanten och
väckelsemötet; hur lilla Agnes passas in i skolans
värld; hur fattighuspojkens misshandlade
psyke växer på sned, med seg livsvilja i den
groteska ynkedomen. Bokens tema utvecklas
också följdriktigt och efter konstens regler —
fast kanhända lite omständligt och med en
den påpassliga pekpinnens tydlighet, som
tröttar småningom: »synden på Skruke», det goda
hemmanet med det välansedda gårdsfolket,
är att byns lätt tattardemoniska farliga kvinna
Hilda får ett barn med husbonden Efraim;
det bryter ner hans äktenskap, helst sen
hustrun mist det barn hon själv gick havande
med när chocken kom; det kommer honom
själv att hårdna, försoffas, nersjaskas; det
kör bort samförståndets glädje och
självaktningens trevnad från Skruke; det sätter
svåra märken i dottern Agnes, vanställer
hennes möte med kärlekslivet ... Så kan det
visst gå till. Men S^M&otraditionen ställer
detta sannfärdiga händelseförlopp i en
förfalskande dager. Redan i sin debutbok
visade Irja Browallius en tendens att renodla
de primitiva dragen hos sina bondegestalter,
i stil med de franska naturalisterna (att skylla
denna tendens på hennes italienska påbrå vore
frestande, men säkert oriktigt). Men i den
nya boken har författarinnan drivit denna
primitivisering av sin bondetyp långt över
rimlighetens gränser. Hon unnar inte sina
figurer, som dock ska föreställa dugande och
välmående lantbrukare i landskapet Närke
i vår egen tid, någon del i civiliserade
människors föreställningsvärld. Det finns
överhuvudtaget inte några primitiva av den sorten:
»dessa jord varelser» äro en
pseudovetenskap-lig konstruktion som råkat hänga kvar i
litteraturen. Det är betecknande att denna
primitivisering inte utesluter en lika
verklighetsfrämmande idealisering, i riktning åt
heroism och mystik. Den härskande
drivkraften i dessa bönders liv är strävan att till
varje pris »bevara gården åt släkten»: annars
voro de inte riktiga, stilfulla
litteraturbönder. I själva verket ha säkert svenska
lantbrukare inte på många generationer —
om ens någonsin — låtit en sådan strävan
få övertaget över rimliga hänsyn till ekonomi
och mänsklig lycka. Det är enbart i
romanernas värld som fideikommissens hederskodex
överförts på dem. Där förklaras den som
uttryck av deras mystiska samhörighet med
Jorden. Den äro de nämligen mycket
medvetna om; bland Irja Browallius’ bönder
är den ett omtyckt samtalsämne. Farfar
på Skruke är skildrad som en visserligen
ganska bibelsprängd vilde, han står jorden
särskilt nära, och när han exponerar sin
primitivitet, försummar han sällan att
inflicka någon höglitterärt formulerad sentens
om den jorddyrkan som antydes vara hans
rätta mycket djupa religion. Nu ha Sveriges
bönder kunnat ha många synder och laster,
mammonsträldom, fariseism, dolsk
våldsamhet och mycket annat; men kvasidjupsinne
ha de veterligen aldrig förfallit till, och
Moder Jord ha de aldrig dyrkat, inte i hedenhös
heller. Den som beskyller dem för sådant,
överskrider gränsen till Kitsch.
Vilhelm Moberg skildrade i sin förra
roman, hur redaktör Knut Toring i
veckotidningen »Fristunden» sökte böta sin
hemlängtan till jorden från storstadslivet genom
att rekonstruera i minnet sina uppväxtår
som bondpojke i Småland: så fick han manat
fram för sig det verkliga Lidalycke, som var
rätt olikt hans längtans idealbild, och det
blev klart för honom att det inte var för-
12 — Ord och Bild, 47 :e årg.
I77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
