- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
180

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Harrie

passa i schabloner eller utnyttjas i
agitatoriska program: den har kärna i iakttagelsen
och salt i reflexionen, röjer förtrolighet med
bondens yrkesliv, varm livskänsla, äkta
djupsinne med goda löjen i.

Bland de debutanter som råkade komma
bort i förra bokfloden, var visst också
Ingegärd Hemmander. Missödet var inte
oförklarligt. Den kärlekshistoria som ska hålla
ihop romanen, blir inte annat än en lös och
ganska valhänt skiss. Och han som trasslar
in sig i ett dubbelförhållande med Agnes
Atlings och Sigrid Bjerges, heter onekligen
Gunnar och fantiserar på fiol, ibland
inspirerat. Men den lilla bokens stil är inte alis den
man av detta kunnat befara. Om Gunnar
Domerarve får komponera låtar, så är det
för att man verkligen fortsätter att göra
det på Gotland — och för att författarinnan
valt att låta stämningen över Urgude och
Världsände pastorat uttryckas i musik: till
Gunnars valser och polskor på fiol kommer
pastorns klassiska pianorepertoar och
skol-lärardottern Elisabets nappatag med den nya
kyrkorgeln. Förf. har kommit ihåg
»Kvartetten som sprängdes» lite för bra (i
inledningssituationen och orgeltrampningsscenen!),
men musikaliteten är äkta och hennes egen
och användes trovärdigt. Med lätt och mjukt
anslag spelas den underliga öns
sommarskönhet fram så att den stannar i minnet.
Själva kärleksförvecklingarna få ett
ackompanjemang som kan flyktigt erinra om hur
paren lekte tafatt en berömd engelsk
midsommarnatt. Framför allt, denna rapsodi
över gotländska bygdemotiv är helt chosefri.
Där finns landsmål och folkminnen med,
och en helhetsbild av den stilfulla och
kultiverade bondeadeln på ön: ingendera verkar
Blubo, Ingegärd Hemmander har endast på
det sätt som varit naturligt för henne sökt
fixera minnesbilder som inge henne
hemkänsla. Därav bokens sannfärdighet och
behag. — Idyll har det nu ändå blivit av hela
pastoratet, med präst och skollärare och
kyrk-råd och allt. Hur det slagets mikrokosm
tar sig ut från det rakt motsatta känsloläget,
visar Tage Aurell i sin nya roman. Den
har en durkdriven och mycket medveten
teknik, som torde begränsa läsekretsen till
yrkesesteter. Förf. har åstadkommit en tour de
force i att berätta med antydningar. Miljö,
förhistoria, persongalleri — allt förutsattes
som bekant, ur de snabba allusionerna får
läsaren rekonstruera sammanhangen. Sådana

experiment i koncentrerad berättarkonst voro
moderna ett slag på 20-talet, och Tage
Aurell har väl med sin tunna och svårlästa
bok velat i anslutning till denna tradition
opponera mot ett senare skedes
dokumentariska mastodontromaner. Avsikten är
kanske ett känn för genomskinlig,
konstnärsambitionen löper fara att slå över i
estethögfärd. Men tekniken har också ett ärende som
betingas av ämnet. Martina var favorit bland
läsbarnen och fick sedan tjäna hos prästen,
som är änkeman och har det tråkigt med
barnen. Skandalen ligger och pyr, den utredes
aldrig, bara utnyttjas i intrigspelet där
kantorn och arrendatorn och prästhushållerskan
söka trumfa ut varandra: adjunkten dras in,
på prästmötet vädrar man begraven hund.
Prästen står på sig utåt världen, men inte
inför sig själv: han gifter bort Martina med
sin imbecille son. Ingen får reda på vad som
stod i brevet han fick efteråt från henne en
dag; bara att han blev illa medtagen av det.
Genom antydningstekniken förtätas
intrycket av kve.lm och os och tissel och tassel: i
denna skumma och instängda värld bli inga
visor mer än knappt halvkvädna. Tage Aurell
är i protest mot pastoratet: han vill tvinga
en att lyssna till de kvävda skriken av ångest
inifrån idyllen, medan förruttningsgifterna
alstras och spridas därinne. Det lyckas han
med.

Sådana komplikationer kunna inte tänkas
i Elisabeth Bergstrand-Poulsens
pastorat. Men så är det inte heller beläget på
jorden, utan i hennes drömmars Värend. Där
bli alla händelser och handlingar
tillrättalagda som symboler för trossatsen, att den
som ålägger sig en offergärning och
genomför den, skall vinna livets krona; och folket
förstår symbolerna och tar lärdom av dem —
även av hur flickan Serafia Cavall sliter ut
sig med att sköta den adliga gravplatsen och
därigenom få ljuskronan som hennes nåds
stamfar donerat återställd till kyrkan: det
betraktas som ond gärning att vilja störa
Serafias ställföreträdande martyrskap. Att
nämna Selma Lagerlöf i detta sammanhang
vore missuppfattning av den stora
diktarin-nan, som brukar akta sig mycket noga för
detta slags patetisk verklighetsflykt.
Elisabeth Bergstrand-Poulsen tillmötesgår som
berätterska helt enkelt ett krav som gärna
gjort sig hört i de tider då en stor publik
på samhällets medelklassnivå velat få sitt
söndagshumör säkerställt genom litteraturen:

180

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free