Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harr i e
blivit ihjälsparkad av hästen de just skulle
sko. Smeden har inga medvetna
samvetskval, men han får ingen ro mer, pojken spökar
för honom och tar från honom nattsömn,
matlust, arbetsglädje. Han tvingas bikta
sig för sin hustru och på hennes råd för
prästen. Och prästen, som märker hans
hedendom, ålägger honom som botgöring
att gå i kyrkan var söndag och sen var måndag
förhöras av prästen på predikan. Botgöringen
får oanade följder. Visst blir smeden väckt
till skuldmedvetande, och visst bli de
himmelska tingen realiteter för honom: han för
flyttas ur magiens värld in i etikens, sitt hela
liv ägnar han framgent åt att göra det onda
gott igen, genom att ta sig an den döde
gossens bror. Men samtidigt växlas hans
tankeverksamhet in på begreppsbildningens
och det logiska resonemangets vägar; och
när han kombinerar sin reflexion med sin
raka rättskänsla, blir resultatet en farlig
teologi. Kyrkoherden får icke utan förfäran
bevittna, hur smeden upptäcker och
genomlever dogmhistoriens klassiska aporier och
tjurhåller på lika klassiska kätterska
lösningar av dem: teodicéproblemet kan han
endast klara med hypotesen att Gud behöver
människornas hjälp för att tillkämpa sig
allmakt — och satisfactio vicaria vägrar han
blankt att gå med på: sin skuld får man
betala själv, det vore orätt annars.
Kyrkoherdens apologetik står maktlös inför smedens
villoläror — och han sprider ut dem, hans
bibelkunskap och diskussionslust vålla hart
när schism i socknen. I teorien blir han aldrig
cmvänd — fast livets egen gång tvingar
honom till ödmjukare tro. Han får erfara att
den gottgörelse han kan prestera aldrig blir
tillfyllest: skulden kan inte betalas, den
döde får aldrig nog; och att det kanske fanns
ett vittne till brottet, blir smeden ideligt
påmind om, genom ständigt pinande ängslan
och ibland genom direkt hot. Han kommer
tillrätta med livet i förtröstan trots allt, först
sedan han drivits så nära döden en människa
kan komma. Detta berättas med en teknik
som onekligen ibland kan erinra om gångna
tiders följetonger. I den stilen hör smedens
änglalika hustru hemma, likaså den otroligt
fördärvade greven och även den glade konst
-närn, den okomplicerade livsbej åkningens
talesman, som dyker upp av en händelse,
var gång smeden behöver en deus ex machina;
det är visserligen med glädje man märker
att han är gjord porträttlik kungl, målaren
Gustaf Rydberg. Man torde kunna anta, att
detta är avsiktligt konstgrepp: det lätta
draget av pastisch förstärker tidsfärgen från
de år då unga fru Benedictsson hade Marie
Sophie Schwartz till stilmönster. I det
väsentliga är romanens ovanliga tema genomfört med
säker konsekvens och spänstig realism. Både
uppslaget och dess bearbetning röja hur
denne beprövade diktares tankekrets vidgats
med åren, utan att gestaltningsförmågan och
berättarglädjen mattats av. —Det hårda
virket i smeden Bång har Olga
Raphael-Lin-den vid sina arkivforskningar om
Rekaren-bygden och Eskilstuna återfunnit hos den
karolinska tidens präster och ståndspersoner:
de voro sannerligen av samma ras som han!
De två novellerna i hennes nya bok äro med
diskret och vederhäftig konst byggda på
kyrkböcker och rättegångsprotokoll. I den
första, med motiv från pesten 1710, finnas
detaljer som man känner igen från Albin
Widéns fjorårsroman: ungkarlslaget »bussarna»
som ser till att byns oskrivna lagar hållas i
helgd, metoden att hålla smittan borta från
socknen genom att avvisa främlingar med
bösskott: de båda författarna ha väl använt
samma arkivalia. Annars berättar novellen,
hur en högrest Gudsman går bröstgänges
fram mot den låga lydnaden under Bokstaven:
han lyser frid över en död som drivits av ont
förtal till svårmod och självmord, och han
trotsar lag och förordning för att skaffa även
pestliken vila i vigd jord; till sist blir han
knäckt under statsmaktens tunga maskineri,
men han vet sig ha gått Guds ärenden och
därmed sonat sin skuld — att pesten kom
till byn genom hans hus, genom den
herrskapskjortel han i världslig högfärd skaffat
till sin dotters bröllop. I den andra novellen
har ingen vare sig tid eller lust att gå Guds
ärenden; tvisten om den gamle
befallningsmannens kvarlåtenskap rör upp hos
arvingarna så tämligen allt det som hör denna
världens furste till: vinningslystnad,
maktlystnad, hämndlystnad. Den halvgångne
prelaten Lithovius och hans maktgalna hustru
sluta som kverulanter i ynkedom, efter att
ha förött eller vanställt de sinas liv. Deras
vederdeloman, den ståtlige och dugande
borgmästarn, får inte frid förrän han dragit
sig tillbaka som enstöring, efter att ha fått
inse att gull är mull och ära fåfänglighet, även
om man tvingat sig till den med egen kraft.
Den knappa och sakliga släktkrönikan blir
en demonstration av hur det gemena alstras
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
