Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner o c li noveller
i människosinnet och vållar röta även i
hårt virke.
Den innehåller emellertid också ett stycke
av Eskilstuna stads historia. Den känsla av
rotfäste i en tradition, förpliktande
samhörighet med vad föregående släktled upplevt
och uträttat, som också är med i vad
Blubo-litteraturen vill uttrycka, kan givetvis lika
väl anknytas till en stad som till ett stycke
landsbygd. Detta slags trohet och
ansvarsmedvetenhet blir för Carl Björkman rentav
det särskilda kännetecknet på
borgerligheten, stadsboarnas rätta anda: den som är
av borgarsläkt med ämbetsmannatraditioner,
bär inom sig tendenser till lojalitet och pietet
som ge stadga och sammanhang åt hans
livsföring även i nutidens äventyrligheter,
men även hålla vid makt mot alla isande
kalkyler värmen för hjärtats sak; det är temat
i hans vackert kända, fast något vaga och
mångordiga noveller och meditationer. Hur
snabbt minnet omvandlar en stadsbild till
en idyll med hembygdsromantisk
känslobetoning, är ofta konstaterat. Det Stockholm
där Strindberg kände igen Kaiserns Berlin
och Hjalmar Söderberg upplevde vår
diktnings första storstadsspleen, blir i Iris
Ceder-blads debutroman en lustig och rörande
gammaldags småstad, där människoödena
snällt och lydigt läggas tillrätta i
Biedermeyer-stil. Boken är en bagatell, men utförd med en
förförisk finess i tekniken. Märkligare är att
Erik Asklund, som ivrigare än de flesta
lagt an på att vara chockerande asfaltpoet,
numera ser Stockholm av den dag i dag i
ett skärt hembygdsromantiskt skimmer.
Modistflickorna i hans nya roman skilja sig
visserligen i yttre upplevelser och åthävor
ganska avsevärt från Iris Cederblads oskulder.
Men deras problematik är icke mycket mer
komplicerad, tas i varje fall ungefär lika lätt.
Deras öden och äventyr i arbetet och med
karlarna bli snarast en förevändning för
lyrikern Erik Asklund till en serie prosapoem
om hemstaden i alla dagrar och årstider.
Det blir kärleksdikter, subtila och intima,
ofta av betagande artisteri, alltid med
betaget tonfall, som har omisskännlig klang
av lycklig erövring. Är det kanske så att den
arbetarungdom vars talan Erik Asklund
vill föra, först nu känner sig rå om sin stad
och hör hemma i den •— nu sedan folk av
deras egen klass tagit på sig det ansvar som
länge åvilat det borgerskap Carl Björkman
hyllar?
Först nu. Men den svenska arbetarklassen
är inte längre så alldeles nykommen i de
ansvarsfulla medborgarvärven. De styresmän
och förtroendemän samhället fått från det
hållet, känna sig redan ha en förpliktande
tradition vars upphov finns på historiskt
synhåll. Arbetarrörelsens segertåg i de svenska
kommunerna bör kunna ses i episkt
perspektiv. Det är vad Ivan Oljelund försökt i
berättelsen om hur Kranholm tar makten i
en stad som rätt mycket liknar Eskilstuna.
Det märkliga med pionjären Kranholm är
att det inte alis är något märkvärdigt med
honom. Han kommer in från landet och söker
arbete och hamnar mer av en tillfällighet i
rörläggarfacket, som han aldrig visar vidare
fallenhet eller handlag för. Ungefär lika
tillfälligt blir han av sin arbetsförman införd i
den ungsocialistiska klubben; han har
mycket obestämda politiska föreställningar, är
osäker talare och skral debattör och har
minst av allt revolutionärt temperament.
Men han kan använda de talesätt han snappat
upp på rätt ställe i ett samtal, han har takt
och anpassningsgåva, utseendet för sig och
ett vinnande sätt — han är den som ingen
kan bli riktigt ovän med. Framför allt, han
har en föga reflekterad men mycket stark
förnimmelse av att idealiteten är en livsmakt
som inte får negligeras, och att vägen till
det sociala avancemang han åtrår måste gå
genom vetandet, bildningen; han trevar åt
språkkunskapen till, som öppnar världen för
en, märker hur bortkommen han är — och
undfår sitt livs idé, att sätta igång
studie-cirkelverksamhet i staden. Den sväller
lavinartat, Kranholm får inte mer tid att bilda
sig själv, så upptagen blir han med att
organisera bildning åt andra. Därigenom blir han ett
namn, han blir mannen med den opolitiska
kulturinsatsen, vars värde alla kunna enas om
(helst sen han skaffat stån ett
föreläsningsbesök av prins Wilhelm och ett av Nathan
Söderblom!). Han kommer in i nämnder och
styrelser, från honom väntar man parollerna
om hygien och kultur i det nya folkhemmet
som ska byggas i den mån
arbetarmajorite-ten får bukt med det gamla borgarstyrda
samhällets slentrian. Det är äntligen jobb
han trivs med, och farliga distraktioner har
han inga: stimulantia har han inget intresse
för — fast han gärna unnar andra dem —,
hans kamratförhållande med en partiväninna
har blivit harmoniskt äktenskap, och hans
ekonomiska ambition är honett och blygsam;
I183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
